Inget dåligt samvete, men...

Så har jag inte skrivit på ett tag, men jag har gjort en massa annat som att ha varit i Finland (Bilden: jag på Glaspalatset, en fantastisk restaurang i Helsinki, där jag åt en Gös á là Mannheimer) 2 dagar (snö & tequila & jobb), varit i Mölle 2 dagar (utsikt, sol, fest & jobb), fått hunden (Diesel) klippt, sett film (The Queen var bra när man såg den men efteråt undrar jag varför Frears & Mirren vill göra mig till en Union Jack-viftande idoit, Thank you for smoking var kul på ett kul och sadistiskt sätt, Ghost Rider var så dålig att jag inte riktigt vet vad jag ska säga mer än att Nicholas Cages karriär väl kan anses som definitivt slut), ruinerat mig på en Playstation 3, jobbat, försökt undvika att ha åsikter om Carl Bildts bloggande, misslyckats med detta (jag uppskattar ju verkligen kvalitativ arrogans, men han är ju utrikesminister och i någon obehaglig mån en representant för liksom... mig, och då kan jag bara bli arg och när jag läser hyllningskommentarerna på Alla Dessa Dagar slås jag av Alla Dessa Nyliberaler som liksom tycker att det är fräckt och coolt att han bloggar för att det på något sätt är mot etablissemanget och med samma vridna logik som de körde med på 80-talet (vi är ju anarkister, vi vill inte heller ha någon stat) tycker att de attackerar underifrån och det faller på sin egen orimlighet, såklart, när det är de som är etablissemanget och alltid kommer att slå ovanifrån men de är så blinda för den värld de lever i att de aldrig kommer att se detta, vidare har jag jobbat, köpt en vit kostym (till vardags – och till fest – bär jag numera alltid kavaj & slips, ibland även väst – ska man ändå klä sig på morgonen kan man lika gärna göra det ordentligt), snyggt som fan, gått ut en massa med vovven, spelat badminton med antingen sonen eller frun, druckit lite sprit, jobbat, försökt undvika åsikter om Ordförande Persson, misslyckats med det också (tjock), lyssnat på Grinderman – skitbra och skitargt och gnissligt och åldringsbittert vackert, jobbat, funderat på Slutprovets nästa fråga (kommer snart, och den kan bli lite att bita i), umgåtts alldeles för lite med vännerna, lyssnat på Säkert! – jag vet inte om ni har hört på skivan och om ni inte har det måste ni, jag vet att Linda Skugge rekommenderade den i en krönika häromsistens men även en blind höna osv och man får aldrig bli så snobbig att man kan låta andras åsikter styra ens smak, den är så bra, små popnoveller av en kaliber som jag inte hört sedan jag vet inte... aldrig, jag får samma känsla som när jag satt på Lisbeths eller Birgittas flickrum i femman eller sexan och läste deras Starlet (inga andra jämförelser alls, tvärtom), en känsla av att detta är inte mitt, det liknar det som är mitt men det är det inte, som små vanvettigt träffsäkra berätelser ur ett liv som jag känner igen men inte levt och aldrig kommer att vara i närheten av att leva, sen har jag jobbat, jobbat lite till, jag har för mig att jag har tittat på lite fotboll, jobbat, sovit, sovit, ätit och jobbat.

Vill ni fundera lite på nästa fråga kan ni fundera och försöka hitta er egen paranoia.

Mammons värde

Värde, vad är egentligen det? Det kan man fråga sig när det bara finns ett enda. Pengar. Jomen.
Har saker – eller människor eller djur – inget ekonomiskt värde är de inget värda alls. Skulle det kosta ligger dess värde på minus.
Se bara på den eviga debatten i denna marknadsliberala enhetsvärld om kulturens rätt eller inte att kosta.
Poesi? Det är det väl ingen som vill ha, och de tio som köper en diktsamling kan väl bekosta den själva, om den så ska kosta tusen spänn.
Konst? Det kan man räkna bort som en hobby, och det konstnärerna skapar kan väl nuförtiden vem som helst göra med lite pysselgrejer från Panduro. Varför skulle vi betala för det?
Symfoniorkester? De spelar ju bara sån där gammal skit som ingen vill höra utom en massa kultursnobbar (sagt med bred Bert-dialekt).
Nä, fram för Liza Marklund, Melodifestivalen och Carl Larsson – det bääääär ju sig.

Och det är inte bara konsten som är för dyr.

Hjälpa flyktingar från krigsdrabbade områden? Jovisst, men det ska inte kosta.
Vård till gamla? Jo, det är viktigt, men inte lika viktigt som pengen det kostar.
Vägar, säkra bilar, miljövänliga alternativ? Inte förrän skadorna kostar så mycket att det inte längre bäääär sig – i jämförelse med avgaser, dödsolyckor, sjukhusvård etc kostar.

Det är inte jag som är cynisk, det är Mammon himself.

Charlotte, klok som vanligt, skriver här och här om just detta, hur vi och konsten bara värderas utifrån effekter och särskilt ekonomiska sådana.
Men måste vi då inte hitta andra värden? Vad ska vi använda som vikt?
Jag har svårt att i diskussioner, exempelvis på jobb, formulera just vad som är värdefullt.
Ärligt talat är vi alla så skolade in i ett ekonomistiskt tänkande att det är svårt att låta bli. Tänkte på det idag när jag gick till jobb med Black Sabbath i lurarna och plötsligt kände en oerhörd lycka – eller kanske inte lycka; mer som att jag var väldigt väldigt nöjd – över Ozzys "Oh yeah!" i N.I.B. Och jag tänkte att nog fan kan man sätta en prislapp på detta, rent materiellt... ipod: 2000 spänn, skivan: 150, de bekväma skorna 1000 spänn, jag vet inte vad man ska säga vad den jämna trottoaren kostar, men visst har den också en prislapp, säg en tia för just den stunden jag gick på den. Samtidigt säger denna summa absolut nada om den känsla jag hade. Och det är väl där problemet finns. Om det bara finns en värdemätare och den inte kan mäta allt måste vi väl hitta en annan.

Visst kan man dra till med just lycka, kärlek, kanske religion... (inte jag) och en massa annat immateriellt, och jag ska inte ge bort för mycket med tanke på Fråga nr 2 men visst måste det finnas andra vikter än guld att lägga i våra vågskålar.
Frågan är bara vad när allt mäts i en enhet.

Medan jag funderar på detta landar med en duns magasinet "spara" från Swedbank. Efter att ha bläddrat en stund (förbi Katerina Janosch "Jag är trött på att spara", "Så blir du rik") kommer jag till ett fasansfullt uppslag med en ganska hemsk bild på fem rätt fula barn i en bil under rubriken "Här sitter 5 miljoner".
Då ger jag nästan upp.

För den här gången. (Jag vet, jag skulle inte gnälla, men va fan)

Fråga nr 2

Okej, så var det äntligen dags för fråga numero två.

Geld, flis, lovor… den som har det kan få vad hon vill ha – dock inte nödvändigtvis vad hon behöver. Har hon det inte vänder sig världen från henne. Företeelsen är nästefter kärlek den mest omsjungna. Älskad... hatad... men kanske inte så nödvändig som man kan förledas att tro.
Den mesta olyckan i världen kan relateras till företeelsen i frågan, och det finns många teorier om hur man kan använda den på olika sätt. Vissa får pris – andra ris.

a. Räkna upp 8 st bra sånger om detta ämne.

b. Våga nu utsätta dig för ris och beskriv för oss hur ett samhälle helt utan denna företeelse skulle kunna se ut och vad vi alla skulle vinna på detta.

Skicka dina svar till slutprovet@gmail.com. Du kan som sagt antingen skicka efter hand eller vänta tills hela provet är publicerat och skicka alla svaren då.