Mammons värde

Värde, vad är egentligen det? Det kan man fråga sig när det bara finns ett enda. Pengar. Jomen.
Har saker – eller människor eller djur – inget ekonomiskt värde är de inget värda alls. Skulle det kosta ligger dess värde på minus.
Se bara på den eviga debatten i denna marknadsliberala enhetsvärld om kulturens rätt eller inte att kosta.
Poesi? Det är det väl ingen som vill ha, och de tio som köper en diktsamling kan väl bekosta den själva, om den så ska kosta tusen spänn.
Konst? Det kan man räkna bort som en hobby, och det konstnärerna skapar kan väl nuförtiden vem som helst göra med lite pysselgrejer från Panduro. Varför skulle vi betala för det?
Symfoniorkester? De spelar ju bara sån där gammal skit som ingen vill höra utom en massa kultursnobbar (sagt med bred Bert-dialekt).
Nä, fram för Liza Marklund, Melodifestivalen och Carl Larsson – det bääääär ju sig.

Och det är inte bara konsten som är för dyr.

Hjälpa flyktingar från krigsdrabbade områden? Jovisst, men det ska inte kosta.
Vård till gamla? Jo, det är viktigt, men inte lika viktigt som pengen det kostar.
Vägar, säkra bilar, miljövänliga alternativ? Inte förrän skadorna kostar så mycket att det inte längre bäääär sig – i jämförelse med avgaser, dödsolyckor, sjukhusvård etc kostar.

Det är inte jag som är cynisk, det är Mammon himself.

Charlotte, klok som vanligt, skriver här och här om just detta, hur vi och konsten bara värderas utifrån effekter och särskilt ekonomiska sådana.
Men måste vi då inte hitta andra värden? Vad ska vi använda som vikt?
Jag har svårt att i diskussioner, exempelvis på jobb, formulera just vad som är värdefullt.
Ärligt talat är vi alla så skolade in i ett ekonomistiskt tänkande att det är svårt att låta bli. Tänkte på det idag när jag gick till jobb med Black Sabbath i lurarna och plötsligt kände en oerhörd lycka – eller kanske inte lycka; mer som att jag var väldigt väldigt nöjd – över Ozzys "Oh yeah!" i N.I.B. Och jag tänkte att nog fan kan man sätta en prislapp på detta, rent materiellt... ipod: 2000 spänn, skivan: 150, de bekväma skorna 1000 spänn, jag vet inte vad man ska säga vad den jämna trottoaren kostar, men visst har den också en prislapp, säg en tia för just den stunden jag gick på den. Samtidigt säger denna summa absolut nada om den känsla jag hade. Och det är väl där problemet finns. Om det bara finns en värdemätare och den inte kan mäta allt måste vi väl hitta en annan.

Visst kan man dra till med just lycka, kärlek, kanske religion... (inte jag) och en massa annat immateriellt, och jag ska inte ge bort för mycket med tanke på Fråga nr 2 men visst måste det finnas andra vikter än guld att lägga i våra vågskålar.
Frågan är bara vad när allt mäts i en enhet.

Medan jag funderar på detta landar med en duns magasinet "spara" från Swedbank. Efter att ha bläddrat en stund (förbi Katerina Janosch "Jag är trött på att spara", "Så blir du rik") kommer jag till ett fasansfullt uppslag med en ganska hemsk bild på fem rätt fula barn i en bil under rubriken "Här sitter 5 miljoner".
Då ger jag nästan upp.

För den här gången. (Jag vet, jag skulle inte gnälla, men va fan)