Gnäll, gnäll, gnäll... mina två förra inlägg var ju bara det. Inte alls vad jag hade tänkt när jag startade det här vad det än kan bli. Så det slutar jag med nu.
Jag hade i sann American Psycho-anda tänkt skriva små betraktelser över artister som betyder mycket för mig, men nöjer mig med att uppmana alla att lyssna mycket mer på Jonathan Richman än vad ni säkerligen gör. Hans snuviga stämma kanske kan göra allt bättre.
Snart är den här månaden slut, då kommer fråga nr 2. Den blir både lätt och svår.
söndag 25 februari 2007
tisdag 20 februari 2007
Vem tjänar på antiknarket?
Så var det dags igen… lobbygänget på Föräldraföreningen mot Narkotika larmar och gör sig till igen. Den här gången fylls spalterna om kokain hittat i drogtestade 12-åringars urin. Slutsats? Vi måste testa fler och yngre barn… Jovisst! Anki Johansson som är rådgivare på fmn i Malmö säger ibland annat Metro att ”Vi måste sluta tro på att integritet är det viktigaste som finns.”
Hallå?!
Blir man inte mer än lite rädd?
Jag tror många av dem som jobbar med fmn och liknande organisationer är alldeles underbara människor som ofta gör ett sanslöst bra jobb för att hjälpa unga som ramlat fel i livet.
Men så fort de ska uttala sig om och försöka analysera frågor som är lite större än de själva hamnar de så fel så fel. Sans och vett och blick för de egna frågornas större sammanhang kastas helt överbord. Och dessa säkerligen fina människor blir plötsligt inte så goda längre. det blir alldeles för mycket ändamålen helgar medlen och en människosyn ingen bör vara stolt över lyser igenom och förmörkar allt det bra de säkerligen gör och vill göra. Så hamnar vi i tester & tvång.
Samma sak med det mesta, egentligen:
Skadegörelse? – kameror & murar.
Klotter? – vakter och våld.
Ungdomsrån? – sätt upp kameror över hela stan.
Stenkastning mot bussar? – dra in linjerna.
Bråk i skolan? – flytta de jävlarna.
Kan vi verkligen låta all världens Jan Björklundar på detta sätt sätta tonen för hur vi vill att våra ungdomar ska ha det och hur de ska bli? Orkar vi inte göra det svårare för oss?
Kan det inte vara så att knarket inte är det egentliga problemet, att skadegörelsen inte är det egentliga problemet, att klottret inte är det egentliga problemet (om det nu alls är ett problem), att bråkiga skolor inte är det egentliga problemet?
Någon som sa fritidsgårdar? Möjlighet för unga att få jobb? Gettoisering av storstäderna?
Trodde inte det.
Så sitter alla i varsin liten möteslokal och skickar ut sina larmrapporter – vanligtvis i samband med att det är dags att söka bidrag – och skrämmer upp varandra med 12-åriga kokainister och andra monstrositeter som bara kan avhjälpas och kväsas med våld & tvång.
Jag erinrar mig den där underbara Hassanbusringningen där Kristian Luuk ringer upp just Föräldraföreningen mot narkotika och presenterar sig som representant från Föräldraföreningen för narkotika och vill berättar att de vill ha en sansad debatt. ”Nä då tror jag du kan glömma oss.”
Så kan det vara. Men måste det vara det?
Hallå?!
Blir man inte mer än lite rädd?
Jag tror många av dem som jobbar med fmn och liknande organisationer är alldeles underbara människor som ofta gör ett sanslöst bra jobb för att hjälpa unga som ramlat fel i livet.
Men så fort de ska uttala sig om och försöka analysera frågor som är lite större än de själva hamnar de så fel så fel. Sans och vett och blick för de egna frågornas större sammanhang kastas helt överbord. Och dessa säkerligen fina människor blir plötsligt inte så goda längre. det blir alldeles för mycket ändamålen helgar medlen och en människosyn ingen bör vara stolt över lyser igenom och förmörkar allt det bra de säkerligen gör och vill göra. Så hamnar vi i tester & tvång.
Samma sak med det mesta, egentligen:
Skadegörelse? – kameror & murar.
Klotter? – vakter och våld.
Ungdomsrån? – sätt upp kameror över hela stan.
Stenkastning mot bussar? – dra in linjerna.
Bråk i skolan? – flytta de jävlarna.
Kan vi verkligen låta all världens Jan Björklundar på detta sätt sätta tonen för hur vi vill att våra ungdomar ska ha det och hur de ska bli? Orkar vi inte göra det svårare för oss?
Kan det inte vara så att knarket inte är det egentliga problemet, att skadegörelsen inte är det egentliga problemet, att klottret inte är det egentliga problemet (om det nu alls är ett problem), att bråkiga skolor inte är det egentliga problemet?
Någon som sa fritidsgårdar? Möjlighet för unga att få jobb? Gettoisering av storstäderna?
Trodde inte det.
Så sitter alla i varsin liten möteslokal och skickar ut sina larmrapporter – vanligtvis i samband med att det är dags att söka bidrag – och skrämmer upp varandra med 12-åriga kokainister och andra monstrositeter som bara kan avhjälpas och kväsas med våld & tvång.
Jag erinrar mig den där underbara Hassanbusringningen där Kristian Luuk ringer upp just Föräldraföreningen mot narkotika och presenterar sig som representant från Föräldraföreningen för narkotika och vill berättar att de vill ha en sansad debatt. ”Nä då tror jag du kan glömma oss.”
Så kan det vara. Men måste det vara det?
söndag 18 februari 2007
Musik eller arkeologi?
Jag var på konsert i går, John Cale på Kulturbolaget i Malmö... och det var ju en bra konsert. Han spelade Heartbreak Hotel, Pablo Picasso, Big White Cloud, Walking the Dog... Gamla farbrorn är fortfarande intressant, lyckas exempelvis dekonstruera sin egen dekonstruktion av sagda Heartbreak Hotel så den åter blir något nytt.
Och det är det jag stod och tänkte på, att jag blev lite förvånad över att få höra något nytt.
För så är det väl; den här typen av konserter med så kallade legender, vare sig det är John Cale, Chuck Berry eller vem som helst genast blir lätt problematiskt. För å ena sidan stod John Cale på KB:s scen för att han var med och startade Velvet Underground, har gjort en massa skivor på 70-talet som fått en massa människor att lyssna på rockmusik på nya sätt (jag minns fortfarande när jag hörde Guts första gången, en sån uppenbarelse det var)... inte först och främst för att hans senaste platta "Black Acetate" är så himla bra (för det är den inte precis). Detta är ju ur vår, publikens synvinkel.
Jag kan ju mycket väl tänka mig att detta inte är John Cales synvinkel.
Det var inte precis någon festlig röjig partypublik på plats.
Nä jag vet, det är väl inget man väntar sig, men lite besviken blir man när de 150 i publiken (verkligen ingen stor publik en lördagkväll med en legend på scen, men biljetten var knappast gratis – 300 spänn mitt i månaden) mestadels består av farbröder med skinnväst eller svart kavaj, typ de där männen som står och bläddrar med svettiga handflator bland vinylerna på skivmässor. Visst fanns det andra som var där, jag såg en ganska gravid flickvän till en lite yngre skivmässeman, några tjejer som såg ut att kunna spela rollen som Valerie Solana i en gymnasieuppsättning av "I shot Andy Warhol"... men mestadels män. Män, män, män. Jag själv naturligtvis inte oräknad – men jag hade ju varken skinnväst eller svart kavaj över svart t-shirt med rockmotiv; jag bar min röda skjorta, min vita slips med vita dödskallar, grå väst till grå kavaj (om någon skulle undra).
Kanske är det just publiken och inte så mycket John Cale som skapar känslan av arkeologi. Jag vet ju inte vad folk förväntade sig av kvällen, jag vet nog inte ens vad jag själv förväntade mig... hörde en del prata efteråt och de jag smyglyssnade på var oerhört nöjda. Men jag vet inte riktigt vad de var nöjda med. Själv tror jag att jag gillade just blandningen av nytt och gammalt, det unga bandet som drev på riktigt bra. Men jag skulle knappast kalla det för en fantastisk konsertupplevelse. Artiga applåder och ingen dansade, alla bara stod och gungade på hälarna, liksom. Lite museiförelsäning, typ.
Ett exempel: Direkt efter sista extranumret lunkade ett gäng av dessa män fram och frågade råddarna om de inte kunde få de låtlistor som var fasttejpade i golvet, vilket de naturligtvis fick... jag vet inte om jag vill veta vad de gör med dessa papper. Sätter de in dem i pärmar? Ramar de in dem? Vad har de dem till? Har de dåligt minne? Måste man minnas vad John Cale spelade som femte låt på Kulturbolaget den 17 februari 2007?
Jag vill inte på något sätt förringa deras upplevelse av konserten som sådan, och om den upplevelsen förhöjs av att de har låtlistan i en pärm med bokstaven C (eller kanske V, kanske får Lou Reed & John Cale dela pärm) och kan ta fram den och få svart på vitt när man över en mörk öl diskuterar med likasinnade vilket som faktiskt var det andra extranumret, so be it.
Samtidigt är det väl knappast därför – för att en massa arkivarier ska kunna systematisera det de gör – som människor spelar musik. Jag vet inte hur många gånger jag har läst orden "rocken var död, det var bara en massa gitarrsolon och trumsolon och skit. Avståndet mellan artist och publik var avgrundslikt. Vi gick tillbaka till Iggy & Velvet för att hitta det riktiga i rocken" i samband med förklaringar till varför punken startades. Själva konsertupplevelsen som sådan hyllades.
2007 håller samma artister som hyllades för att de stod för det sanna och rätta i rockenrollen på att putsas till döds med mjuka penslar och allt de gör arkiveras i pärmar av svettiga farbrorhänder. Kan det vara så nyttigt?
Men konserten var bra. Skitbra.
Och det är det jag stod och tänkte på, att jag blev lite förvånad över att få höra något nytt.
För så är det väl; den här typen av konserter med så kallade legender, vare sig det är John Cale, Chuck Berry eller vem som helst genast blir lätt problematiskt. För å ena sidan stod John Cale på KB:s scen för att han var med och startade Velvet Underground, har gjort en massa skivor på 70-talet som fått en massa människor att lyssna på rockmusik på nya sätt (jag minns fortfarande när jag hörde Guts första gången, en sån uppenbarelse det var)... inte först och främst för att hans senaste platta "Black Acetate" är så himla bra (för det är den inte precis). Detta är ju ur vår, publikens synvinkel.
Jag kan ju mycket väl tänka mig att detta inte är John Cales synvinkel.
Det var inte precis någon festlig röjig partypublik på plats.
Nä jag vet, det är väl inget man väntar sig, men lite besviken blir man när de 150 i publiken (verkligen ingen stor publik en lördagkväll med en legend på scen, men biljetten var knappast gratis – 300 spänn mitt i månaden) mestadels består av farbröder med skinnväst eller svart kavaj, typ de där männen som står och bläddrar med svettiga handflator bland vinylerna på skivmässor. Visst fanns det andra som var där, jag såg en ganska gravid flickvän till en lite yngre skivmässeman, några tjejer som såg ut att kunna spela rollen som Valerie Solana i en gymnasieuppsättning av "I shot Andy Warhol"... men mestadels män. Män, män, män. Jag själv naturligtvis inte oräknad – men jag hade ju varken skinnväst eller svart kavaj över svart t-shirt med rockmotiv; jag bar min röda skjorta, min vita slips med vita dödskallar, grå väst till grå kavaj (om någon skulle undra).
Kanske är det just publiken och inte så mycket John Cale som skapar känslan av arkeologi. Jag vet ju inte vad folk förväntade sig av kvällen, jag vet nog inte ens vad jag själv förväntade mig... hörde en del prata efteråt och de jag smyglyssnade på var oerhört nöjda. Men jag vet inte riktigt vad de var nöjda med. Själv tror jag att jag gillade just blandningen av nytt och gammalt, det unga bandet som drev på riktigt bra. Men jag skulle knappast kalla det för en fantastisk konsertupplevelse. Artiga applåder och ingen dansade, alla bara stod och gungade på hälarna, liksom. Lite museiförelsäning, typ.
Ett exempel: Direkt efter sista extranumret lunkade ett gäng av dessa män fram och frågade råddarna om de inte kunde få de låtlistor som var fasttejpade i golvet, vilket de naturligtvis fick... jag vet inte om jag vill veta vad de gör med dessa papper. Sätter de in dem i pärmar? Ramar de in dem? Vad har de dem till? Har de dåligt minne? Måste man minnas vad John Cale spelade som femte låt på Kulturbolaget den 17 februari 2007?
Jag vill inte på något sätt förringa deras upplevelse av konserten som sådan, och om den upplevelsen förhöjs av att de har låtlistan i en pärm med bokstaven C (eller kanske V, kanske får Lou Reed & John Cale dela pärm) och kan ta fram den och få svart på vitt när man över en mörk öl diskuterar med likasinnade vilket som faktiskt var det andra extranumret, so be it.
Samtidigt är det väl knappast därför – för att en massa arkivarier ska kunna systematisera det de gör – som människor spelar musik. Jag vet inte hur många gånger jag har läst orden "rocken var död, det var bara en massa gitarrsolon och trumsolon och skit. Avståndet mellan artist och publik var avgrundslikt. Vi gick tillbaka till Iggy & Velvet för att hitta det riktiga i rocken" i samband med förklaringar till varför punken startades. Själva konsertupplevelsen som sådan hyllades.
2007 håller samma artister som hyllades för att de stod för det sanna och rätta i rockenrollen på att putsas till döds med mjuka penslar och allt de gör arkiveras i pärmar av svettiga farbrorhänder. Kan det vara så nyttigt?
Men konserten var bra. Skitbra.
onsdag 14 februari 2007
Fråga nr 1
Okej.
Så var det dags för första frägan. Jag tycker vi kan gå ut lite löst med en liten kombo av det som i sanning präglar vår västerländska världsbild: gammaltestamentlig historia och amerikansk sitcom:
Den här frågan är i flera delar och man måste naturligtvis svara på alla för att ha någon chans. Som ni kan se handlar det både om ren kunskap och om att kunna sätta samman och analysera denna fakta på ett adekvat sätt. En liten fingervisning om hur Slutprovet är funtat, helt enkelt.
Alltså:
Fråga nr 1.
a. Vad heter den första kvinnan som blev utkastad ur paradiset?
b. I två amerikanska tv-serier förekommer samma kvinna med just detta namn. Vilka?
c. Resonera kring varför producenterna för tv-serierna har låtit henne heta just så.
Skicka dina svar till slutprovet@gmail.com. Du kan som sagt antingen skicka efter hand eller vänta tills hela provet är publicerat och skicka alla svaren då.
tisdag 13 februari 2007
Regler
Jag glömde ju... Ett prov behöver sin formalia. Ni måste ha regler att följa. Och jag behöver regler att upprätthålla.
Tyvärr kan jag bara komma på en enda. Men den är jätteviktig.
Nämligen denna:
Naturligtvis får ni inte använda uppslagsböcker för att hitta svaren på frågorna. Ingen NE, ingen Encyclopaedia Britannica, ingen Wikipedia. Till och med Google är förbjudet. Det är fusk och fusk är fel. Kan ni inte så kan ni inte. Och då betyder det... ja, det vet ni själva.
Hur denna regel efterlevs kommer jag naturligtvis inte att kunna kontrollera, vilket såklart grämer mig mer än lite. Det blir upp till er och era små samveten att veta att ni inte tagit reda på dessa svar på något otillbörligt sätt.
I gengäld lovar jag högt och edligt att alla frågor i slutprovet bygger på kunskap rakt ur min egen hjärna. Jag har alltså inte tagit fram underlag, fakta eller några andra beståndsdelar till frågorna på något annat sätt än det att jag satt mig ner (vid enstaka tillfällen kan jag ha legat en stund också) och funderat och sedan ur dessa funderingar formulerat frågorna.
Det är väl inga problem. Eller?
Någon har undrat om det inte är dags att börja publicera frågorna snart. Till er säger jag: tålamod, barn. Tålamod är en del av vår mänsklighet, och har slutprovet fått vänta så här många år på att få springa fram kan det kanske vänta någon dag eller vecka till. Kort sagt. Jag tror jag vill suga på karamellen en stund innan jag spottar ut den till allmänt beskådande.
Allt för att det ska bli så rätt, riktigt och sant som det är möjligt.
Tyvärr kan jag bara komma på en enda. Men den är jätteviktig.
Nämligen denna:
Naturligtvis får ni inte använda uppslagsböcker för att hitta svaren på frågorna. Ingen NE, ingen Encyclopaedia Britannica, ingen Wikipedia. Till och med Google är förbjudet. Det är fusk och fusk är fel. Kan ni inte så kan ni inte. Och då betyder det... ja, det vet ni själva.
Hur denna regel efterlevs kommer jag naturligtvis inte att kunna kontrollera, vilket såklart grämer mig mer än lite. Det blir upp till er och era små samveten att veta att ni inte tagit reda på dessa svar på något otillbörligt sätt.
I gengäld lovar jag högt och edligt att alla frågor i slutprovet bygger på kunskap rakt ur min egen hjärna. Jag har alltså inte tagit fram underlag, fakta eller några andra beståndsdelar till frågorna på något annat sätt än det att jag satt mig ner (vid enstaka tillfällen kan jag ha legat en stund också) och funderat och sedan ur dessa funderingar formulerat frågorna.
Det är väl inga problem. Eller?
Någon har undrat om det inte är dags att börja publicera frågorna snart. Till er säger jag: tålamod, barn. Tålamod är en del av vår mänsklighet, och har slutprovet fått vänta så här många år på att få springa fram kan det kanske vänta någon dag eller vecka till. Kort sagt. Jag tror jag vill suga på karamellen en stund innan jag spottar ut den till allmänt beskådande.
Allt för att det ska bli så rätt, riktigt och sant som det är möjligt.
måndag 12 februari 2007
Det började med en grogg...
Som alla bra idéer startade även den här med sprit. Det var en natt för sex eller sju år sedan efter en kväll med öl och sprit och vänner på möllan i Malmö. Så hamnade vi till slut som man alltför ofta gör på intergrill med en flottig kebab i handen, och eftersom omdöme och sprit knappast är de bästa av vänner kläckte jag ur mig något som dessa vänner med berusade huggormars snabba om än lite sluddrande tungor började håna mig för. Det händer också alltför ofta. De menar inget illa. Jag förlåter dem.
Bakgrunden till mitt uttalande var att min då åttaårige son hade fått en lapp hem från sin fröken om att de skulle ha en dags hälsosamt vinteridrottande och på lappen hade denna välutbildade kvinna med ett stort ansvar för framtidens medborgares bildning skrivit ordet ”skriskor”. Just det. Stavat precis så. Klart man blir förbannad.
Problemet med att jag klagade på detta just där och just då och just inför dessa vänner var att flera av dem var och är lärare. Och det vet man ju, kårandan bland dem är ju värre än bland poliser. De här lärarna var ju dessutom inte helt nyktra. Så de blev ganska provocerade och jag blev provocerad av att de blev provocerade och tyckte att om man inte kan stava kan man inte jobba som lärare. Ett högst sant och i diskussionen relevant uttalande tyckte jag, men hånet fortsatte. Stygga varelser de där.
Alldeles ensam i denna diskussion var jag. Inget stöd fick jag. Och där satt jag med kebabens blandade sås rinnande längs fingrarna och fann mig plötsligt kräva att man testade lärares språkkunskaper. Även detta blev jag hånad för, och vännerna undrade med ironins bittra droppar drypande från mungiporna om det inte fanns andra yrkesgrupper som det skulle ställa samma eller liknande krav på.
Det är klart att det finns.
Varför ska man hägna in detta till vissa yrkesgrupper? Är det inte så att det helt enkelt finns viss kunskap du måste ha för att ärligt och rakryggat kunna kalla dig människa?
Vännerna svarade naturligtvis att de inte tyckte detta och även om de skulle gå med på att det var på det sättet, undrade de vem det var som skulle bestämma vad som skulle vetas och vem skulle bedöma denna kunskap. Eftersom jag är den jag är och jag var så full som jag var den kvällen ställde jag utan tvekan upp.
Det var där och så det föddes.
Slutprovet.
Det ultimata testet du ska göra och klara för att kunna kalla dig människa.
Klarar du det är du okej.
Klarar du det inte är du slut som artist.
Hånet har naturligtvis inte slutat, och diskussionerna om slutprovet har med jämna mellanrum dykt upp i samband med att jag och dessa vänner intagit sprit. De senaste åren har hånet och frågorna mest handlat om när detta prov egentligen skulle dyka upp i sinnevärlden. Och jag håller med. Det har tagit alltför lång tid. Men väntan är slut. Här är det.
Under det år vi har framför oss kommer det på denna blogg publiceras 13 frågor med högst varierande ämnesval. Vissa kommer att vara raka kunskapsfrågor, andra av mera diskuterande natur. Vissa med bara en fråga, andra uppbrutna i a, b, c och ibland kanske till och med d-frågor. Gemensamt för alla är att det verkligen finns ett rätt svar, ett ordagrant rätt svar. Så om du har modet att sätta själva ditt människovärde på spel – gör slutprovet. Svaren skickas till slutprovet@gmail.com. Antingen kan du svara på frågorna vartefter de kommer eller kan du vänta tills alla 13 är publicerade och svara då. Jag lovar – alla som skickar in svar kommer också att få ett omdöme. I sinom tid.
PS. Naturligtvis kommer jag även att då och då tycka till och vädra mina åsikter om allehanda ting. Slutprovet är ju trots allt bara en del av mitt liv. Förlora fokus på provet kommer jag dock inte att göra.
Bakgrunden till mitt uttalande var att min då åttaårige son hade fått en lapp hem från sin fröken om att de skulle ha en dags hälsosamt vinteridrottande och på lappen hade denna välutbildade kvinna med ett stort ansvar för framtidens medborgares bildning skrivit ordet ”skriskor”. Just det. Stavat precis så. Klart man blir förbannad.
Problemet med att jag klagade på detta just där och just då och just inför dessa vänner var att flera av dem var och är lärare. Och det vet man ju, kårandan bland dem är ju värre än bland poliser. De här lärarna var ju dessutom inte helt nyktra. Så de blev ganska provocerade och jag blev provocerad av att de blev provocerade och tyckte att om man inte kan stava kan man inte jobba som lärare. Ett högst sant och i diskussionen relevant uttalande tyckte jag, men hånet fortsatte. Stygga varelser de där.
Alldeles ensam i denna diskussion var jag. Inget stöd fick jag. Och där satt jag med kebabens blandade sås rinnande längs fingrarna och fann mig plötsligt kräva att man testade lärares språkkunskaper. Även detta blev jag hånad för, och vännerna undrade med ironins bittra droppar drypande från mungiporna om det inte fanns andra yrkesgrupper som det skulle ställa samma eller liknande krav på.
Det är klart att det finns.
Varför ska man hägna in detta till vissa yrkesgrupper? Är det inte så att det helt enkelt finns viss kunskap du måste ha för att ärligt och rakryggat kunna kalla dig människa?
Vännerna svarade naturligtvis att de inte tyckte detta och även om de skulle gå med på att det var på det sättet, undrade de vem det var som skulle bestämma vad som skulle vetas och vem skulle bedöma denna kunskap. Eftersom jag är den jag är och jag var så full som jag var den kvällen ställde jag utan tvekan upp.
Det var där och så det föddes.
Slutprovet.
Det ultimata testet du ska göra och klara för att kunna kalla dig människa.
Klarar du det är du okej.
Klarar du det inte är du slut som artist.
Hånet har naturligtvis inte slutat, och diskussionerna om slutprovet har med jämna mellanrum dykt upp i samband med att jag och dessa vänner intagit sprit. De senaste åren har hånet och frågorna mest handlat om när detta prov egentligen skulle dyka upp i sinnevärlden. Och jag håller med. Det har tagit alltför lång tid. Men väntan är slut. Här är det.
Under det år vi har framför oss kommer det på denna blogg publiceras 13 frågor med högst varierande ämnesval. Vissa kommer att vara raka kunskapsfrågor, andra av mera diskuterande natur. Vissa med bara en fråga, andra uppbrutna i a, b, c och ibland kanske till och med d-frågor. Gemensamt för alla är att det verkligen finns ett rätt svar, ett ordagrant rätt svar. Så om du har modet att sätta själva ditt människovärde på spel – gör slutprovet. Svaren skickas till slutprovet@gmail.com. Antingen kan du svara på frågorna vartefter de kommer eller kan du vänta tills alla 13 är publicerade och svara då. Jag lovar – alla som skickar in svar kommer också att få ett omdöme. I sinom tid.
PS. Naturligtvis kommer jag även att då och då tycka till och vädra mina åsikter om allehanda ting. Slutprovet är ju trots allt bara en del av mitt liv. Förlora fokus på provet kommer jag dock inte att göra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
