Musik eller arkeologi?

Jag var på konsert i går, John Cale på Kulturbolaget i Malmö... och det var ju en bra konsert. Han spelade Heartbreak Hotel, Pablo Picasso, Big White Cloud, Walking the Dog... Gamla farbrorn är fortfarande intressant, lyckas exempelvis dekonstruera sin egen dekonstruktion av sagda Heartbreak Hotel så den åter blir något nytt.
Och det är det jag stod och tänkte på, att jag blev lite förvånad över att få höra något nytt.
För så är det väl; den här typen av konserter med så kallade legender, vare sig det är John Cale, Chuck Berry eller vem som helst genast blir lätt problematiskt. För å ena sidan stod John Cale på KB:s scen för att han var med och startade Velvet Underground, har gjort en massa skivor på 70-talet som fått en massa människor att lyssna på rockmusik på nya sätt (jag minns fortfarande när jag hörde Guts första gången, en sån uppenbarelse det var)... inte först och främst för att hans senaste platta "Black Acetate" är så himla bra (för det är den inte precis). Detta är ju ur vår, publikens synvinkel.
Jag kan ju mycket väl tänka mig att detta inte är John Cales synvinkel.

Det var inte precis någon festlig röjig partypublik på plats.
Nä jag vet, det är väl inget man väntar sig, men lite besviken blir man när de 150 i publiken (verkligen ingen stor publik en lördagkväll med en legend på scen, men biljetten var knappast gratis – 300 spänn mitt i månaden) mestadels består av farbröder med skinnväst eller svart kavaj, typ de där männen som står och bläddrar med svettiga handflator bland vinylerna på skivmässor. Visst fanns det andra som var där, jag såg en ganska gravid flickvän till en lite yngre skivmässeman, några tjejer som såg ut att kunna spela rollen som Valerie Solana i en gymnasieuppsättning av "I shot Andy Warhol"... men mestadels män. Män, män, män. Jag själv naturligtvis inte oräknad – men jag hade ju varken skinnväst eller svart kavaj över svart t-shirt med rockmotiv; jag bar min röda skjorta, min vita slips med vita dödskallar, grå väst till grå kavaj (om någon skulle undra).
Kanske är det just publiken och inte så mycket John Cale som skapar känslan av arkeologi. Jag vet ju inte vad folk förväntade sig av kvällen, jag vet nog inte ens vad jag själv förväntade mig... hörde en del prata efteråt och de jag smyglyssnade på var oerhört nöjda. Men jag vet inte riktigt vad de var nöjda med. Själv tror jag att jag gillade just blandningen av nytt och gammalt, det unga bandet som drev på riktigt bra. Men jag skulle knappast kalla det för en fantastisk konsertupplevelse. Artiga applåder och ingen dansade, alla bara stod och gungade på hälarna, liksom. Lite museiförelsäning, typ.
Ett exempel: Direkt efter sista extranumret lunkade ett gäng av dessa män fram och frågade råddarna om de inte kunde få de låtlistor som var fasttejpade i golvet, vilket de naturligtvis fick... jag vet inte om jag vill veta vad de gör med dessa papper. Sätter de in dem i pärmar? Ramar de in dem? Vad har de dem till? Har de dåligt minne? Måste man minnas vad John Cale spelade som femte låt på Kulturbolaget den 17 februari 2007?
Jag vill inte på något sätt förringa deras upplevelse av konserten som sådan, och om den upplevelsen förhöjs av att de har låtlistan i en pärm med bokstaven C (eller kanske V, kanske får Lou Reed & John Cale dela pärm) och kan ta fram den och få svart på vitt när man över en mörk öl diskuterar med likasinnade vilket som faktiskt var det andra extranumret, so be it.
Samtidigt är det väl knappast därför – för att en massa arkivarier ska kunna systematisera det de gör – som människor spelar musik. Jag vet inte hur många gånger jag har läst orden "rocken var död, det var bara en massa gitarrsolon och trumsolon och skit. Avståndet mellan artist och publik var avgrundslikt. Vi gick tillbaka till Iggy & Velvet för att hitta det riktiga i rocken" i samband med förklaringar till varför punken startades. Själva konsertupplevelsen som sådan hyllades.
2007 håller samma artister som hyllades för att de stod för det sanna och rätta i rockenrollen på att putsas till döds med mjuka penslar och allt de gör arkiveras i pärmar av svettiga farbrorhänder. Kan det vara så nyttigt?

Men konserten var bra. Skitbra.