Gammal man gör så goth han kan

Jag kan inte säga att jag har tillhört Bauhaus största fans – men Bela Lugosi’s Dead är en av världens bästa låtar någonsin och Press the eject and give me the tape lyssnade jag rätt mycket på när den kom. Deras version av John Cales Rose Garden Funeral of Sores är en sån låt som fortfarande ger mig rysningar. Och jag var faktiskt och såg dem i Köpenhamn när de var ute på sin återföreningsturné, mest för att ”äh va fan, så har man sett Bauhaus också”. Jag hade verkligen inga förväntningar på konserten men det var faktiskt hur bra som helst. Det kändes aldrig trött eller gammalt eller återförenings-vi-gör-det-bara-för-pengarna-mässigt. Så när jag fick tag på Go away white, gruppens första skiva efter återföreningen (ja, jag vet att den inte släpps förrän nästa vecka) var det plötsligt med lite förväntningar jag laddade in den i podden och fan vad man kan bli besviken. Allt som jag befarade med konserten trycker de in i den här skivan. Jag orkar inte ens gäspa när jag lyssnar på den. Peter Murphy sjunger ju fortfarande bra på det där ”Bowie nere i den mörka mörka källaren"-sättet, men om han tidigare lät som en ung Bowie låter han nu som en åldrad ung Bowie. Och texterna (som aldrig varit någon av de ras starkaste grenar) känns ännu mer "nu staplar jag en massa snygga ord på varandra så att det ska bli finurligt på ett cut up-sätt" än på 80-talet. Men som det ser ut verkar det som om plattan är den sista punkten, de kommer inte att arbeta mer tillsammans, så man kan utan vidare citera Falstaff Fakirs klassiska: "Även om inte slutet var bra så var det bra att det slutade".
Fast här är en massa snygga bilder av Eugene Merinov (som tog omslagsbilden till Press the eject…) Lydia Lunch, Suicide...
Så nä, skit i den här plattan och om du fortfarande är sugen på lite gammelgoth så köp Siouxsie Siouxs (blir det ett rätt genitiv-s?) Mantaray (snygg sida dessutom!) som är en riktigt riktigt bra skiva. Utan Banshees men med Rösten, som fortfarande är där – kanske lite raspigare än sist men det förlorar den verkligen inte på, trevligt spooky stämningar och allting i härligt moll. En personlig favorit är Here Comes that day, där hon äntligen låter som den Dark Dusty Springfield som alltid har funnits där inne nånstans. Men Loveless är inte dum den heller.
Man brukar ju säga att män åldras med mer stil och värdighet än kvinnor (vilket jag i och för sig inte tror eller tycker), så var det definitivt inte i det här fallet.

Sorgeliga saker

Jag tycker nog att Andreas Malms serie om islamofobi var bra. Och jag tycker att den efterföljande debatten är sorglig som har fått handla om helt andra saker än vad den borde handla om.
Johan Norberg är en sorglig liten snorvalp som bara vill ha uppmärksamhet och som nu får det.
Det är klart att DN hade kunnat be om ursäkt, som Charlotte menar och det är helt visst att man måste vara snäll om man är stark. Och kanske är DN oftast just starkare än snäll, det ligger nära till hands att ta Isabella Lund-affären som exempel. Men den här gången har faktiskt Norberg fått svara, och sedan har han dessutom fått smutskasta Schottenius och Malm i Expressen – läs gärna hans supportrars kommentarer i anslutning till den artikeln, det är ganska obehaglig läsning.
Men det räcker inte för honom.
Johan Norberg har nämligen ett mål med detta. Inte någonstans har han försökt dementera eller se problemen med att citeras i en kontext som i varje fall i mina ögon synes stötande. Jag har inte sett att han har krävt Bruce Bawer om en ursäkt för att han citeras i dennes bok. Det måste väl på något sätt att Bruce Bawer har tolkat honom i en riktning som Norberg är nöjd med, medan Andreas Malm då har tolkat honom i en annan riktning. Som han då inte är nöjd med. Förutom då att Norberg gärna vill ha det medieutrymme DN kan ge honom. Det är ju det grabben är ute efter. Inte föra en saklig debatt. Nej. Det har han haft chansen att göra men han har inte tagit den.
Så i stället för att diskutera sakfrågan spelar han ett stackars offer och snyftar om att DN inte recenserar hans böcker och så försöker han och hans nyliberala kompisar blanda bort korten så att debatten INTE ska handla om det ansvar för islamofobi dagens höger utan tvekan har.
En argumentation kring detta hade varit ärlig, rak och renhårig och debatten hade mått mycket bättre. Kanske hade den till och med kunnat leda nånstans.

Istället har vi gråtmilda valser om att DN inte recenserar Timbros högerpropaganda och Norbergska bloggkompisar som den här käcke rebellen som nog menar att han driver debatt när han kallar DN för oberoende syndikalistisk och Malm för Hizbollah-kramare. Men tyvärr pojkar: det kan inte heta debatt när det bara är skitsnack.

Går oföränderligheten att förändra?

Jag har börjat skriva igen. Det var ett tag sedan. Och så här är det, att så fort jag kommit en bit in i det jag skriver börjar jag fundera på varför och till vem. Jag kan inte svara på det den här gången heller.
Jag såg Capote häromdagen (jag vet, sist i hela västvärlden) och jag har tänkt på scenen på en restaurang där han blir intervjuad och säger att den här boken har förändrat honom och att den kommer att förändra alla som läser den. Är det någon som säger sånt längre? Är det ens någon som tänker det? Jo, jag vet, en gång om året går Björn Ranelid ut och säger att hans nästa bok kommer att vara det största som hänt världen på fyrtio år. Skillnaden mellan Capote och Ranelid är ju att Capote faktiskt hade rätt. Han förändrade synen på både romanen och på journalistiken förutom att han faktiskt – under en period i alla fall – förändrade synen på brottslingar. Och jag tänker att kanske var det den tiden. Kanske. Säkert.
Men framförallt är det den här tiden. Vår tid. Jag läser i DN ett citat av Neil Young:

Dessvärre så tror jag att den tiden är över när musiken kunde förändra världen. Världen är en helt annorlunda plats än den var på 1960- och 70-talen. Jag tror att vi får sätta vårt hopp till vetenskapen och andligheten. Det enda jag kan göra är att skriva låtar som banar väg för detta.

Och det kan väl stämma med min tes. Idag har vi inte någon levande debatt om vad konsten eller litteraturen eller musiken är eller bör vara eller skulle kunna ha varitt. I stället har vi Johan Staël von Holstein som bara är intresserad av vad kulturen kan kosta (helst ingenting). Jag vet inte ens vems fel det är – jag tror hr von Holstein bara är ett symtom, inte hela viruset – så jag kan inte heller riktigt rikta min ilska eller frustration nånstans.

Men jag tänker skita i det. Förmodligen har Neil Young rätt. Men jag skriver på (12 sidor redan på papper, ca 75 i huvudet, måhända en titel) och hoppas att jag nånstans under vägen kanske kommer på varför jag gör det.

Ja vi älskar… men varför?

Att älska något så abstrakt som en förening. Går det? Att sätta ordet ”älska” i samband med ett företag eller en klubb eller ett märke, en tröja. Går det?
Fråga alla de tusentals människor som varje vecka betalar dyra pengar för att gå in och sätta sig eller ställa sig och – i grupp dessutom – sjunga och jubla och lida och gråta och vråla med och mot sitt lag, och du kommer att få ett rungande (tyvärr med mestadels mörkt manlig stämma) JA! (eller Yes!, eller Si! eller… ja ni fattar).
Och om alla dessa säger att det är kärlek måste det väl vara så.
Jag kan bara se på mig själv, och finner att bara i år har jag redan lagt ut nästan 3000 riksdaler på Malmö FF och det innan säsongen ens har börjat. Jag har i dag stått tillsammans med 1800 andra älskande och frusit och sett laget spela sin första träningsmatch (3-1 mot danska bottenlaget Lyngby). Jag är medlem i klubben och i MffSupport. Jag har köpt årskort på ståplats både åt mig själv och åt sonen. Jag har köpt tågbiljetter att åka upp till Stockholm och se laget slå Djurgården. Och det är bara pengar. Sedan måste man ju addera all tid, för att inte tala om allt det känslomässiga kapital jag lägger ner. Precis som hur många supportrar som helst runt om i världen.

Sedan följer jag dessutom Arsenals framfart på den gröna mattan och måste på grund av detta punga ut med en summa pengar varje månad för att kunna få tillgång till de tv-kanaler som sänder deras matcher (och jo, jag prenumererar på säsongskortet, så jag ser MFF:s bortamatcher också).
Dessutom ser jag alla landslagets matcher, såklart.

Frågan är bara varför. Varför sätter jag på mig min Mff-slips varje matchdag? Hur kommer det sig att min fru och dotter fick gå in på dotterns rum och se Room Service när Sverige mötte Turkiet i en träningsmatch nu i veckan? Hatar jag verkligen Helsingborg? Varför är jag nervös som en fjortonåring inför sin första dejt inför varje match som betyder någonting (och det gör nästan alla matcher)?

Jag har själv aldrig spelat fotboll, och för bara femton år sedan koketterade jag med att jag ALDRIG såg på sport. Att det var för illiterata idioter och själv identifierade jag mig med dem som blev valda sist på gympan i skolan (det kunde nog hända att jag blev det, då och då, för jag har aldrig varit bra på sport, men det var inget som helst trauma).
Och idag står jag på ståplats och sjunger att jag ”brinner för vårt lag”. Visst, jag gick på en hel del matcher när jag var typ tretton (och en gång tog min far med mig på döv-fotboll på stadion – det enda jag minns av den matchen var att domaren hade en näsduk han vinkade med istället för att blåsa i en pipa).
Och jag lägger inte matcher och resultat på minnet. Hur mycket kalenderbitare jag än är när det gäller musik så kan jag för mitt liv inte minnas vem som gjorde 3-0-målet mot AIK förra säsongen. Och jag har ingen aning om hur bortamatchen mot Djurgården slutade 2005.
Men jag minns känslan av att stå på läktaren mitt i denna massa av människor och bara sjunga av en slags lycka jag bara upplevt tidigare på riktigt bra konserter, just AIK-matchen var ju magisk, när klacken tog upp både hymnen och ”Ja, det är Malmö...”. Och jag känner en underlig samhörighet med alla de människor som sjunger samtidigt som jag.

Jag vet och känner att det finns hierarkier bland supportrar precis som överallt annars och jag vet att jag nog bland många kanske räknas som en medgångssupporter, bara strax över de som får sina biljetter betalda av sina sponsrande arbetsplatser, och det är förståeligt, då mitt fotbollsintresses uppvaknande sammanföll i tid med Blådårar-filmerna, Zlatan och resten av stans fotbollsintresses uppvaknande. Men det sammanföll också med min sons fotbollsintresse (det är han och jag som går på alla matcherna och det är nog inte alls oviktigt i sammanhanget).

Och jag är medveten om masspsykoser och att det som är vackert vid 3-0 ibland blir fult vid 0-3 och ibland har jag ropat saker jag inte är stolt över och jag har sett vuxna män kasta ölglas (i plast – det är ju fotboll) mot andra vuxna män. Men kärlek är ju inte alltid så enkelt.
Och äkta kärlek ska man väl inte ifrågasätta.

Stursk stofil stoltserar

Så är jag nu äntligen en Stofil. Officiellt.
Tidigare i veckan – faktiskt på själva fettisdagen – läste jag en notis på Aftonbladets kultursida om att Ture Sventon fyllde 60 år just den dagen (det var alltså 60 år sedan den första boken kom ut – det var inte så att någon trodde att Ture Sventon var en riktig person och att denna fyllde 60 år, bara så att det är utrett). Och det var ju gott nog. Om det inte vore så att de påstod att den som illustrerat Ture Sventon-böckerna hette Jan Hemmel. Det var ju Sven Hemmel, Jans pappa, som gav Hr Sventon den omisskännliga höknästa profilen.
Usch! tänkte jag om detta fel men antog frankt att de säkert skulle besinna sig och införa en rättelse dagen därpå.

Så jag köpte min Aftonbladet dagen efter fettisdagen (smalonsdagen?), gick och satte mig på Broderstugans servering och intog en smarrig portion stekt fläsk med löksås (och potatis därtill), slog upp sidorna 4-5 och ögnade snabbt igenom sidorna utan att hitta någon korrigering. Jag tog en klunk lingondricka och tänkte väl mest att det där med rättelser tyvärr är en sällsynt företeelse i dagens medier, och förklarade det i mitt eget stilla sinne med platsbrist och att de har kanske inte haft tid, osv.

Så jag började istället läsa de andra texterna på sidorna och min blick föll på en text av Ragnar Strömberg om Modernistas nya Pulp-serie och framför allt då Jim Thompsons Mördaren i mig, men även Dennis Johnssons Jesus’ son (och det brinner i mina fingertoppar när jag präntar dit den där anglosataniska genitivapostrofen, men en titel är en titel och citerar man från en av världens bästa låtar kan man få vara förlåten. För den här gången.).
Jag började läsa och han citerar Raymond Chandler i början på sin text. Men han gör det fel. Och man får inte citera fel. Man får framförallt inte citera den store Raymond Chandler fel. Fy på sig, hr Strömberg (som jag har en underlig och oförklarlig aversion mot, trots att vi verkar ha samma preferenser i stort när det gäller texter. Kanske är det hans slarviga handlag som gör det. Kanske en instinkt. Kanske jag inte har en aning.)
Enligt Hr Strömberg skrev Chandler så här: ”Jag tog mordet ur den venetianska vasen...” när den gode Raymond i själva verket skrev ”Han tog mordet ur den venetianska vasen…”, eftersom han skrev detta som en hyllning till Dashiell Hammet. Det skulle vara Raymond Chandler fjärran att skriva en hyllning till sig själv.
(Den som vill läsa fortsättningen på denna eminenta text bör bege sig till närmaste antikvariat eller bibliotek och där efterfråga "Mordets enkla konst" av Raymond Chandler, utgiven av Janus förlag i samarbete med Jury 1984. Eller kanske hitta samma text i BLM nr 1 1951...)

Och det är möjligt att Strömbergs text om dessa böcker – som jag gärna tänker kasta mig över när tid och tillfälle ges – var en utmärkt sådan. Men det inledande felet kastade en inkompetensens skugga över den så att jag tyvärr inte kunde tillgodogöra mig vad som stod där.

Så nu hade jag en dag upptäckt ett fel på Aftonbladets kultursida och när jag väntade mig en rättelse fick jag i stället ett annat fel!
Så kan det ju inte få vara, så jag tog mig samman och skrev ett elektroniskt brev till redaktionen där jag påtalade de båda felen och si! I dagens tidning var det infört en rättelse med just dessa två fel korrigerade. Plikten var uppfylld, och så var jag av glädje och lite stolthet.

Tänka sig.