Stursk stofil stoltserar

Så är jag nu äntligen en Stofil. Officiellt.
Tidigare i veckan – faktiskt på själva fettisdagen – läste jag en notis på Aftonbladets kultursida om att Ture Sventon fyllde 60 år just den dagen (det var alltså 60 år sedan den första boken kom ut – det var inte så att någon trodde att Ture Sventon var en riktig person och att denna fyllde 60 år, bara så att det är utrett). Och det var ju gott nog. Om det inte vore så att de påstod att den som illustrerat Ture Sventon-böckerna hette Jan Hemmel. Det var ju Sven Hemmel, Jans pappa, som gav Hr Sventon den omisskännliga höknästa profilen.
Usch! tänkte jag om detta fel men antog frankt att de säkert skulle besinna sig och införa en rättelse dagen därpå.

Så jag köpte min Aftonbladet dagen efter fettisdagen (smalonsdagen?), gick och satte mig på Broderstugans servering och intog en smarrig portion stekt fläsk med löksås (och potatis därtill), slog upp sidorna 4-5 och ögnade snabbt igenom sidorna utan att hitta någon korrigering. Jag tog en klunk lingondricka och tänkte väl mest att det där med rättelser tyvärr är en sällsynt företeelse i dagens medier, och förklarade det i mitt eget stilla sinne med platsbrist och att de har kanske inte haft tid, osv.

Så jag började istället läsa de andra texterna på sidorna och min blick föll på en text av Ragnar Strömberg om Modernistas nya Pulp-serie och framför allt då Jim Thompsons Mördaren i mig, men även Dennis Johnssons Jesus’ son (och det brinner i mina fingertoppar när jag präntar dit den där anglosataniska genitivapostrofen, men en titel är en titel och citerar man från en av världens bästa låtar kan man få vara förlåten. För den här gången.).
Jag började läsa och han citerar Raymond Chandler i början på sin text. Men han gör det fel. Och man får inte citera fel. Man får framförallt inte citera den store Raymond Chandler fel. Fy på sig, hr Strömberg (som jag har en underlig och oförklarlig aversion mot, trots att vi verkar ha samma preferenser i stort när det gäller texter. Kanske är det hans slarviga handlag som gör det. Kanske en instinkt. Kanske jag inte har en aning.)
Enligt Hr Strömberg skrev Chandler så här: ”Jag tog mordet ur den venetianska vasen...” när den gode Raymond i själva verket skrev ”Han tog mordet ur den venetianska vasen…”, eftersom han skrev detta som en hyllning till Dashiell Hammet. Det skulle vara Raymond Chandler fjärran att skriva en hyllning till sig själv.
(Den som vill läsa fortsättningen på denna eminenta text bör bege sig till närmaste antikvariat eller bibliotek och där efterfråga "Mordets enkla konst" av Raymond Chandler, utgiven av Janus förlag i samarbete med Jury 1984. Eller kanske hitta samma text i BLM nr 1 1951...)

Och det är möjligt att Strömbergs text om dessa böcker – som jag gärna tänker kasta mig över när tid och tillfälle ges – var en utmärkt sådan. Men det inledande felet kastade en inkompetensens skugga över den så att jag tyvärr inte kunde tillgodogöra mig vad som stod där.

Så nu hade jag en dag upptäckt ett fel på Aftonbladets kultursida och när jag väntade mig en rättelse fick jag i stället ett annat fel!
Så kan det ju inte få vara, så jag tog mig samman och skrev ett elektroniskt brev till redaktionen där jag påtalade de båda felen och si! I dagens tidning var det infört en rättelse med just dessa två fel korrigerade. Plikten var uppfylld, och så var jag av glädje och lite stolthet.

Tänka sig.