Gammal man gör så goth han kan

Jag kan inte säga att jag har tillhört Bauhaus största fans – men Bela Lugosi’s Dead är en av världens bästa låtar någonsin och Press the eject and give me the tape lyssnade jag rätt mycket på när den kom. Deras version av John Cales Rose Garden Funeral of Sores är en sån låt som fortfarande ger mig rysningar. Och jag var faktiskt och såg dem i Köpenhamn när de var ute på sin återföreningsturné, mest för att ”äh va fan, så har man sett Bauhaus också”. Jag hade verkligen inga förväntningar på konserten men det var faktiskt hur bra som helst. Det kändes aldrig trött eller gammalt eller återförenings-vi-gör-det-bara-för-pengarna-mässigt. Så när jag fick tag på Go away white, gruppens första skiva efter återföreningen (ja, jag vet att den inte släpps förrän nästa vecka) var det plötsligt med lite förväntningar jag laddade in den i podden och fan vad man kan bli besviken. Allt som jag befarade med konserten trycker de in i den här skivan. Jag orkar inte ens gäspa när jag lyssnar på den. Peter Murphy sjunger ju fortfarande bra på det där ”Bowie nere i den mörka mörka källaren"-sättet, men om han tidigare lät som en ung Bowie låter han nu som en åldrad ung Bowie. Och texterna (som aldrig varit någon av de ras starkaste grenar) känns ännu mer "nu staplar jag en massa snygga ord på varandra så att det ska bli finurligt på ett cut up-sätt" än på 80-talet. Men som det ser ut verkar det som om plattan är den sista punkten, de kommer inte att arbeta mer tillsammans, så man kan utan vidare citera Falstaff Fakirs klassiska: "Även om inte slutet var bra så var det bra att det slutade".
Fast här är en massa snygga bilder av Eugene Merinov (som tog omslagsbilden till Press the eject…) Lydia Lunch, Suicide...
Så nä, skit i den här plattan och om du fortfarande är sugen på lite gammelgoth så köp Siouxsie Siouxs (blir det ett rätt genitiv-s?) Mantaray (snygg sida dessutom!) som är en riktigt riktigt bra skiva. Utan Banshees men med Rösten, som fortfarande är där – kanske lite raspigare än sist men det förlorar den verkligen inte på, trevligt spooky stämningar och allting i härligt moll. En personlig favorit är Here Comes that day, där hon äntligen låter som den Dark Dusty Springfield som alltid har funnits där inne nånstans. Men Loveless är inte dum den heller.
Man brukar ju säga att män åldras med mer stil och värdighet än kvinnor (vilket jag i och för sig inte tror eller tycker), så var det definitivt inte i det här fallet.