Ja vi älskar… men varför?

Att älska något så abstrakt som en förening. Går det? Att sätta ordet ”älska” i samband med ett företag eller en klubb eller ett märke, en tröja. Går det?
Fråga alla de tusentals människor som varje vecka betalar dyra pengar för att gå in och sätta sig eller ställa sig och – i grupp dessutom – sjunga och jubla och lida och gråta och vråla med och mot sitt lag, och du kommer att få ett rungande (tyvärr med mestadels mörkt manlig stämma) JA! (eller Yes!, eller Si! eller… ja ni fattar).
Och om alla dessa säger att det är kärlek måste det väl vara så.
Jag kan bara se på mig själv, och finner att bara i år har jag redan lagt ut nästan 3000 riksdaler på Malmö FF och det innan säsongen ens har börjat. Jag har i dag stått tillsammans med 1800 andra älskande och frusit och sett laget spela sin första träningsmatch (3-1 mot danska bottenlaget Lyngby). Jag är medlem i klubben och i MffSupport. Jag har köpt årskort på ståplats både åt mig själv och åt sonen. Jag har köpt tågbiljetter att åka upp till Stockholm och se laget slå Djurgården. Och det är bara pengar. Sedan måste man ju addera all tid, för att inte tala om allt det känslomässiga kapital jag lägger ner. Precis som hur många supportrar som helst runt om i världen.

Sedan följer jag dessutom Arsenals framfart på den gröna mattan och måste på grund av detta punga ut med en summa pengar varje månad för att kunna få tillgång till de tv-kanaler som sänder deras matcher (och jo, jag prenumererar på säsongskortet, så jag ser MFF:s bortamatcher också).
Dessutom ser jag alla landslagets matcher, såklart.

Frågan är bara varför. Varför sätter jag på mig min Mff-slips varje matchdag? Hur kommer det sig att min fru och dotter fick gå in på dotterns rum och se Room Service när Sverige mötte Turkiet i en träningsmatch nu i veckan? Hatar jag verkligen Helsingborg? Varför är jag nervös som en fjortonåring inför sin första dejt inför varje match som betyder någonting (och det gör nästan alla matcher)?

Jag har själv aldrig spelat fotboll, och för bara femton år sedan koketterade jag med att jag ALDRIG såg på sport. Att det var för illiterata idioter och själv identifierade jag mig med dem som blev valda sist på gympan i skolan (det kunde nog hända att jag blev det, då och då, för jag har aldrig varit bra på sport, men det var inget som helst trauma).
Och idag står jag på ståplats och sjunger att jag ”brinner för vårt lag”. Visst, jag gick på en hel del matcher när jag var typ tretton (och en gång tog min far med mig på döv-fotboll på stadion – det enda jag minns av den matchen var att domaren hade en näsduk han vinkade med istället för att blåsa i en pipa).
Och jag lägger inte matcher och resultat på minnet. Hur mycket kalenderbitare jag än är när det gäller musik så kan jag för mitt liv inte minnas vem som gjorde 3-0-målet mot AIK förra säsongen. Och jag har ingen aning om hur bortamatchen mot Djurgården slutade 2005.
Men jag minns känslan av att stå på läktaren mitt i denna massa av människor och bara sjunga av en slags lycka jag bara upplevt tidigare på riktigt bra konserter, just AIK-matchen var ju magisk, när klacken tog upp både hymnen och ”Ja, det är Malmö...”. Och jag känner en underlig samhörighet med alla de människor som sjunger samtidigt som jag.

Jag vet och känner att det finns hierarkier bland supportrar precis som överallt annars och jag vet att jag nog bland många kanske räknas som en medgångssupporter, bara strax över de som får sina biljetter betalda av sina sponsrande arbetsplatser, och det är förståeligt, då mitt fotbollsintresses uppvaknande sammanföll i tid med Blådårar-filmerna, Zlatan och resten av stans fotbollsintresses uppvaknande. Men det sammanföll också med min sons fotbollsintresse (det är han och jag som går på alla matcherna och det är nog inte alls oviktigt i sammanhanget).

Och jag är medveten om masspsykoser och att det som är vackert vid 3-0 ibland blir fult vid 0-3 och ibland har jag ropat saker jag inte är stolt över och jag har sett vuxna män kasta ölglas (i plast – det är ju fotboll) mot andra vuxna män. Men kärlek är ju inte alltid så enkelt.
Och äkta kärlek ska man väl inte ifrågasätta.