Kilgore & jag

Fredag kväll, två glas vin i kroppen, jag är sentimental och Kurt är död. Han var inte den förste, den störste eller den ende, men när jag upptäckte Kurt Vonnegut upptäckte jag att litteratur kunde vara roligt. Och ändå vara allvarligt.
Han är den författare förutom William S Burroughs (som visade att man kan skriva vad och hur man vill) som betytt mest. Jag vet att det låter klyschigt, men han öppnade en dörr, ett fönster, en värld jag aldrig vill eller kan stänga eller ta mig in ifrån. När jag fick min första text publicerad (1987, för tusen år sedan) skulle jag skriva en sån där presentation av mig själv. Jag avslutade den med orden Och så vidare, helt frankt och skamlöst lånade av Vonnegut – slutorden i Slapstick. Jag hade inte då (och förmodligen inte nu) humorn eller djupet eller något av det som inspirerat mig, så jag stal tre ord som jag hoppades kunde ge mig en glimt av det (det gjorde de inte).
Sen har han försvunnit ur mitt liv för att då och då och med ojämna mellanrum dyka upp igen.
Jag läste om Slakthus 5 för några månader sedan efter att ha läst det som skulle bli hans sista bok "En man utan land" och var tvungen att vandra tillbaka till Dresden och Billy Pilgrims tidshoppande. Jag läste den första gången när jag var några & tjugo och när jag läser om den ser jag mer av sorgen, mer av vreden, mer av meningslösheten och kanske förstår jag också mer av det roliga mitt i detta.
Jag vet och har sett att de flesta som skrivit om Vonnegut skriver på ungefär samma sätt, alla minnesorden slutar eller innehåller Så kan det gå, omkvädet i just Slakthus 5. Det är kloka ord om livet och allt.
Men jag föredrar det jag föredrog då:
Och så vidare.