Men vad är det som finns i den där väskan då? Egentligen?

Sent ska den sömnige vakna.
Jag skrev ju häromveckan om det här med värde och att vi måste hitta andra sådana förutom de rent monetära.
Samtidigt har det tydligen pågått en diskussion just om vår konsumtionshets som jag helt har missat. Så kan det vara ibland – man har saker att göra, fruar att köpa presenter till, påskar att fira – men man kan alltid gå tilbaka och skaffa sig en uppfattning i efterhand (det där världsomspännande internettet är visst bra på det sättet, sägs det), vilket inte sällan är ganska finurligt på ett eftertänksamt vis.
Jag har förstått att hela debatten har sin upprinnelse i Sisela Lindbloms roman De skamlösa (som jag inte läst, och verkar det som ingen annan heller när debattens vågor skvalpade som högst över glaskanten) och Nina Björks krönika i DN som man kan läsa här. Den har jag däremot läst och kommer nog att bära med mig orden "Jag säger: Det är skitdrömmar. Bara skitdrömmar. Världen brinner! Och vi ska drömma om nya köksbord. " någonstans i ett litet pengatomt fack i min plånbok.
Sedan har jag förstått att en massa människor har skrivit och dundrat och förfasat sig och skällt och vissa har hållit med och andra har missförstått och Linda Skugge har säkert tyckt en massa och debatten har döpts av orsaker som jag inte riktigt förstår – eller det gör jag men jag intresserar mig inte, och det är nog samma sak – till "väskdebatten", vilket ju är skamlöst diminuerande på ett sätt som bara är alltför vanligt när det är kvinnor som initierat den.
Idag skrev Håkan Jaenson klokt på Aftonbladet kultur och jag tror han försöker formulera något om konsumtionens skam och jag tror jag förstår vad han menar.
För problemet är inte att vi konsumerar, problemet är inte att vi renoverar och handlar och har oss (jo, det är det på en hel massa plan, miljömässiga, politiska och moraliska, men det är nu inte det den här debatten handlar om).
Det stora problemet är ju att det är det enda vi gör.
Att vi tillåter oss att drömma om rostfria kylskåp, vuittonväskor (eller var det Hérmes, jag minns inte), bostadsrättslägenheter och vita kostymer, att vi tillåter konsumtionen konsumera oss. Jag och frun pratade om det strax efter jul, då vi först hade en julklappsshopping-spree som följdes av en mellandagsreashopping-spree som följdes av en ganska hemsk tomhet som liknade en sorgesam abstinens.
Och min fråga i det förra inlägget i ämnet kvarstår: om vi ska kunna ersätta begreppet värde med något annat än det rent monetära måste vi nog formulera det också. Kanske rent privat för oss själva, kanske som en politik.
Jag vet inte vad det kan vara, men att ifrågasätta pengars värde kanske helt enkelt har ett värde i sig. I vilket fall är det en början.