Punk, Lassie & besvikelse

Vi har alla våra svagheter och tillkortakommanden, handikapp och skygglappar. En av mina är den nördighet jag då och då förfaller till. För trots att jag bär skjorta & slips och anser mig vara en stilig, välvårdad och kultiverad man hemfaller även jag till att ibland ta på den där förhatliga mentala skinnvästen som jag tidigare skrivit så föraktfullt om. Ni vet, knappolog c’est moi!
Då och då tar jag mig före att studera vad man kan kalla modern musikhistoria. I ett av dessa anfall läste jag häromsistens "Please Kill Me, den ocensurerade historien om punken", en så kallad oral history om New Yorks musikliv mellan typ 1968 och 1982. Där är Velvet, New York Dolls och Ramones så klart, där finns Richard Hell och Patti Smith, Television och Dead Boys och en massa andra av dem som råkade överleva.
Så: vad får man då veta om denna tid, som på så många sätt förändrat rockmusiken och synen på denna? Ärligt talat inte mycket.
• Iggy Pop har en stor penis.
• Heroin är en dålig idé.
• Lou Reed är svår.
• Groupies är snälla varelser som bara vill ta hand om de stackars ansvarslösa rockstjärnorna (och som ibland slår en flaska i huvudet på en annan groupie om denna försökt börja ta hand om sagda rockstjärna).
• Heroin är en jättedålig idé.
• Sid Vicious var en tafatt snubbe som mest satt i ett hörn och knarkade.
• Tom Verlaine är svår.
• Stiv Bators både såg ut och betedde sig som en råtta.
Heroin är världens sämsta idé.
Alls ingenting man inte redan visste, alltså. För att travestera en känd dikt: jag sökte en rörelse och fann en massa bittra människor som lever kvar i sina dåliga minnen – jag blev besviken.
Förvånad är jag dock inte. Men ibland kändes det som att sitta och snacka gamla punkminnen med en kompis (jag har en som efter några öl alltid börjar prata om det där bandet han spelade i för 10 000 år sedan och som bara de hade varit mer ambitiösa hade de kunnat bli hur stora som helst. Det är en historia som innehåller blandade trummisar – vilken historia om band gör inte det?, skogs-skäggiga proggare som aldrig förstod vilket band de hade bokat, bråk och sprit och tjejer.)
Poängen är att folk är som folk är mest. De som lyckades låter sig inte intervjuas i den här typen av böcker och de som inte lyckades eller inte ens försökte sitter kvar på samma ställe och grämer sig över att inte just deras band spelade på CBGB’s den där kvällen när Patti Smith gjorde det. Man söker upp enskilda händelser, slumpmässiga tillfällen som hade kunnat ändra deras liv och spikar upp dessa som krokar på väggen att hänga sina besvikelser på. Som om det inte alls handlade och handlar om talang.
Missförstå mig nu inte. Det var en spännande tid, gränser sprängdes på nya sätt och hur mycket bra musik som helst spelades in. Och de som var med ska så klart berätta sin del av historien.
En bra sån här bok ger en känslan av att man är med. Leder en runt och får en att känna sig lite delaktig. Jag gjorde såklart en spellista i ipoden med musik från den här tiden, för att komma i stämning och fan vad bra musik det gjordes.
Men det här är ingen bra bok – inget av det musiken fortfarande efter mer än 30 år kan förmedla finns där, det enda den egentligen säger är "Du skulle varit där. Men det var du inte – fuckface."

Det om detta, jag fann en liten detalj i boken. Det berättas om mannen som bodde granne med Sid & Nancy på Chelsea Hotel och var på den där festen kvällen innan natten då Nancy mördades (av Sid eller av en mystisk knarklangare som dröjde sig kvar?). Neon Leon kallade han sig och i personregistret står det om honom så här: ”(identitet okänd) Musiker. Sångare och gitarrist i Neon Leon Band. En av de sista som såg Nancy Spungen innan hon dog.”
Och jag tycker jag känner igen det där namnet – släppte inte han en platta på ett svenskt bolag, bodde han inte i Köpenhamn och Stockholm ett tag? Jomen, jag tror inte jag har hört plattan, däremot har jag faktiskt träffat honom en gång, mindes jag plötsligt.
En stekhet sommareftermiddag i Malmö nån gång tidigt 80-tal: på uteserveringen på Maritza satt några kompisar ur det punkgäng som brukade frekventera detta klassiska kafé – ett märkligt ställe på många sätt, men man kunde få hur många påfyllningar som helst på sitt kaffe, så man stod ut med sammetsväggarna och de sura hemhjälpsuniformerade damerna som jobbade där. Mitt ibland dem satt en man helt klädd i läder och jag minns att jag tänkte att han måste vara hur varm som helst. Men han var glad och energisk och det var tydligt att han njöt av det faktum att han i denna lilla avkrok av världen var en legend eller i varje fall hade nuddat vid legender. Och genom att sitta där med honom hade säkert alla de runt bordet en känsla av (uttunnad men dock) rockstjärnestatus.
Jag visste faktiskt inte vem han var ens när någon viskade hans namn i örat, utan tyckte bara han var enerverande och högljudd och uppblåst och amerikansk och läderklädd och sedan alltmer otrevlig. Mitt i gänget satt en av dessa söta tjejer som dök upp och försvannn och kanske för att få sina små sekunder i ljuset beklagade hon sig över att hon inte kunde festa på kvällen eftersom hon inte hade några pengar. Men det hade herr Neon Leon minsann ett sätt att råda bot på: "Girl, you’re sittin’ on a goldmine”, tjatade han minst trettio gånger och folk runt bordet garvade mer och mer ju tydligare det blev att hon inte alls fattade vad han menade och jag vet inte varför jag blev så förbannad – eller det vet jag, dels den oförblommerade sexismen, dels mobberiet mot den stackars tjejen och dels min egen undfallenhet mot situationen men jag blev sur till slut. Eller trött. Eller generad.
Så jag reste mig ganska dramatiskt (hoppades jag) och gick därifrån i nån slags tyst protest.

Se där, ett alldeles äkta ”punk-jag mötte Lassie”-ögoblick ur mitt lilla liv.