Vad i helvete var det de sjöng om?

(Hela detta inlägg är naturligtvis skrivet under pseudonymen Progge Proggelito)
Vad i hela fridens helvete ska man egentligen ta sig till med proggen?
Under ett par år nu har den däringa musikrörelsen (vilket underligt ord – är det en motsats till en mer stillastående, minimalistisk musik?) haft en lite märklig revival. Å ena sidan handlar det om det vanliga, unga som växer upp som fyller förti och spelar Den ena handen vet vad den andra gör och Livet är en fest och T-doja och dricker rött och skrålar med på ett sånt där jobbigt festligt ironiskt vis – gärna uppblandat med lite Sweet, Lady Bump & Donna Summer för att visa hur verkligen det inte är på riktigt. Å andra sidan har vi den delen av proggen (eller musikrörelsen) som mer liknade den europeiska progressive rock-rörelsen, med band som Anna Själv Tredje, Träd, Gräs & Stenar, Älgarnas Trädgård, Kebnekajse och Ragnarök, numera (och kanske även när det begav sig) belyssnade av skäggiga män i skinnväst och japanska flickor, betingande massor av pengar i mint skick. Förutom detta har vi naturligtvis historieskrivningen, med Håkan Lahgers lite träiga bok ”Proggen”, den vackra coffee table-volymen ”99 Proggplattor” av Wermelin, Gerdin & Eriksson, samt nytillskottet ”The encyclopedia of Swedish progressive music, 1967-1979. From psychedelic experiments to political propaganda”, som jag tyvärr inte hunnit inhandla men som verkar vara en skivsamlarbibel för dem med massor av pengar och lite liv. För att inte tala om progg.se, websiten som listar allt som har med progg att göra, och gör det mycket bra, med inskannade skivomslag och allt, även om skivsamlardelen ibland får ta lite väl stort utrymme från innehållet och själva musiken.
Och allt detta är ju bra, nostalgi och kul party liksom. Tydliga texter att skråla med i och så. Men när du har laddat ner (eller för dyra pengar införskaffat) hela Blå Tågets katalog och tröttnat på den där svajiga klarinetten, när du inte orkar mer av Bo Anders Perssons skogslufsiga svängexperiment, när Bernt Stafs Familjelycka står dig upp i halsen och du fortsätter leta bland det som kom ut på den tiden och verkligen börjar lyssna på en del av detta så hamnar man i som man brukar säga ett moralpolitiskt dilemma.
Ta Knutna Nävar – de måste ha kommit från Göteborg – till exempel: ”Snart kommer du att vara stor, de kommer att sätta gevär i dina händer, ta det och lär dig allt militärt, det är nödvändigt för proletärerna.” ur En arbetarkvinnas sång till sin son eller om man lyssnar vidare på skivan De Svarta listornas folk, där Om jag någonsin ska strida låter som så här: "Om jag någonsin ska strida blir det för vår fana röd, och geväret ska jag vrida mot tyrannen till hans död"... en alldeles oförblommerad våldromantik som vi oftast glömmer när vi ska summera den här eran, om vi inte bara sopar den under mattan och pratar om naivitet och tidsanda. Eller förklarar det hela med hjärntvätt.
För jag ska säga att jag älskar verkligen den poetiska skönheten i de socialrealistiska vardagssångerna ”Törnrosa” och ”Jag ska bli sjuksyster jag” (båda på Sånger om kvinnor, båda texterna har jag för mig är skrivna av Sonja Åkesson), och Fria Pros ”När han kommer hem” är en kärleksförklaring som doftar nybyggd höghustrappa på ett fullständigt överväldigande sätt. Och jag kan tycka att sånger som ”Det är något konstigt med friheten” (ett av Knutna Nävars mer fredliga bidrag) helt klart har bäring än idag med rader som Det sägs att du får tillräckligt betalt för ditt idoga knog, men när du sålt din arbetskraft har du ändå inte pengar nog, och när du kräver mer blir friheten en illusion, det finns inga pengar att ta av till dig – en sån ringa person. Hade väl kunnat sjungas på vilket fackförbundskontor som helst, så här nu i avtalstider. Samma sak med underbara Ronny Åströms ”Klibbiga toner”, som helt klart slår hårt i huvet på all melodifestivalsskval.

Men det är den här högröstade våldsromantiska dravlet, ofta totalt tidsbundet och alldeles för internpolitiskt, som jag nuförtiden har svårare för. Som Knutna Nävar som till tonerna till Proud Mary (riktigt kul är att de säger ”därför har vi skrivit denna sång…") berättar om splittringen av KFMLr 1970 (i en småborgerlig och en revolutionär del) och med ord du inte har hört sedan 1971 (högeravvikelser, skrivbordsradikaler, akademikernas reformism, vi valde den skoningslösa kampens väg och enhet på arbetarklassens grund, och min absoluta favorit ”småborgarrevisionister”). Visst kan man bara skratta och kalla det för tidsdokument, men här citeras också Stalin & Mao, man pratar om utrensningar och det kanske inte är så jävla kul. Egentligen.
Man kanske inte kan se på det här på ett ironiskt sätt. När de stackars barnen i Boråsproletärerna på liveskivan Hör maskinernas sång sjunger "Arbetarmarseljäsen" med slutorden Gå med gå med nu för vårt mål vi härdas skall som stål kanske det inte är så jävla roligt, faktiskt. Mer Maranata-förskräckligt.
Kanske man inte kan uppfatta allt på det där crazy ironiska sättet. Kanske man förminskar sina egna åsikter – eller snarare hållning gentemot liv & samhälle, för jag tror inte många av de som ser sig som vänster idag sjunger ”En arbetarkvinnas sång till sin son” för sina barn – genom att tolerera och skratta åt dem uttryckta på det här sättet.
Först tänkte jag att man kunde jämföra med Ebba Gröns ”Skjut en snut” eller hip hopens allra mest sexistiska & våldsromantiska texter som man ju gärna accepterar eftersom det är så himla bra låtar, men den förra är så arg där proggen är mer överlagd och när det gäller det senare är det en helt annan och större diskussion. Och jag tänkte att varför skrålar vi inte till Ultima Thules fasansfulla texter och skrattar åt de alldeles crazy våldsfixeringarna? Politiska idioter som politiska idioter, liksom. Men nej, det faller ju på sin egen orimlighet. Vi vänsterintellektuella festprissar kan ju aldrig romantisera nationalismen och rasismen. Dessutom finns det alldeles för många som faktiskt tycker som och det är tillräckligt hemskt.
Nej, jag tror det precis som all nostalgi handlar om tid, om saknad, om en slags längtan när det mesta var enklare, en vilja att acceptera för att det var så länge sedan. Men dessa tonsatta våldsromantiska revolutionspsykoser förminskar den kraft som faktiskt fanns inom musikrörelsen, med all den vackra lyrik och stundtals kloka politiska analys som trots allt fanns. Och kanske är det när det kommer till förslagen till åtgärder – vilda strejker, revolution, väpnad kamp utrensningar i de egna leden, reformhatet, borgarens död – som hela proggen rasar samman, för Blå Tågets samhällsanalyser och Dan Berglunds raljanta kapitalismkritik är det ju verkligen inget fel på. Äh va fan, jag tycker vi stänger av Knutna Nävar, lutar oss tillbaka och nynnar med i Turids ”Om snällhet”… nej vänta, nu händer det nåt, jag hör en pava rödvin korkas upp, en raspig nål mot en skiva… är det inte? Jo, det är det… jag måste resa mig upp och sjunga med:
”Vi sjunger en sång som sprids över världen
till fri republik och förtryckarestat
den ropar ett namn som håller oss samman
den sjunger om Stalin, vår vän och kamrat…”