Sånger om Jesus

Det är verkligen inte ofta det händer längre. Att jag blir så fullständigt golvad av ett nytt band. Det mesta låter som sånt som redan golvade en för tjugo år sedan. Jag vet, det låter gammalt. Men det inte bara låter gammalt. Det är det, och vem är jag att låtsas vara tjugofem år yngre än jag är?
Men så händer det. Och jag blir 19 igen. Jag tror det var "bob hunds – Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem men det gör jag, tror jag" senast.
Och nu? De heter Pascal, skivan heter Galgberget och är så fullständigt briljant att jag vet inte vad. Vill man veta mer om bandet finns det en intervju här.
Så slamrigt och larmig och skitigt och korkat på ett snyggt och smart sätt. Med underbara texter som inte liknar några andra, faktiskt. Och hur ofta hyänder det att man hör texter som inte liknar andra texter? En text som startar ”I en bowlinghall i Malmö spårar du ur..." är ju (även om alla kanske inte kan relatera till den lika väl som jag kan) helt underbar. Och "Min enda vän", med raderna "min enda vän är Evis, ingen annan förtjänar mig" och så låten som föranleder detta inläggs rubrik och inspiration: "Kom ner":
"Kom ner från korset!
Du har hängt där i 2000 år
Ditt deprimerande ansikte förföljer mig
Det räcker nu
Kom ner.
Kom ner och bjud mig på en öl."

För så är det, ska Jesus omvärderas och nytolkas ska han göra det till musik.
Här är mina några av mina favoritlåtar om och med Jesus (tyvärr inte av) eller där han helt enkelt bara figurerar:
Pascal – Kom ner
Soundgarden – Jesus Christ Pose
Tom Waits – Chocolate Jesus
Dom Dummaste – Jesus hade skägg
Stry – Jesus eller Djävulen
Cortex – Jesus i betong
Brända Barn – Jesus för en dag
Judee Sill – Jesus was a crossmaker
The Kristet Utseende – Jesus Jugend
Kinky Friedman – They don’t make jews like Jesus anymore
Billy Bragg & Wilco – Christ for President
Ministry – Jesus built my hotrod
Anita Lane – Jesus Almost got me

Det är klart att det finns tusentals andra... ett litet axplock av mina favoriter. Sök upp och njut! Har du andra? Tipsa mig!

Män, Män, Män och bilder av dem – Part II

Det var fan vad han var överallt, den här Pär Ström. Fullständigt avklädd i Sydsvenskan idag. Det blir så tydligt när han tvingas svara på följdfrågor och inte kan bara skriva själv att han inte har någonting att komma med. Det räcker inte att säga att "det är lika synd om männen som om kvinnorna" och kalla det för analys.
Framförallt inte när man å ena sidan klagar på att kvinnor är närmare sina barn (något de bara gör för att vara elaka mot Pär Ström och hans vänner, såklart. Inga andra anledningar) och sedan tvingas medge att han ju inte varit hemma med sina egna. Hallå? Kanske det hänger ihop.
Jag var med på en mejllista för några år sedan, och så fort den här typen av frågor kom upp, vare sig det handlade om Gudrun Schymans talibantal, mäns våld mot kvinnor, hårdare våldtäktslagstiftning eller vad som helst dök de upp ur sina små hålor, som små hamstrar man vill klubba med sin hammare. Berättelser om hur skilsmässor gått åt helvete, där männen förlorat sina barn på grund av osanna anklagelser om incest och våld, eller berättelser om hur mannen i fråga blivit slagen av sin kvinnliga partner (det är inte bara män...), om att om en man skulle prata om kvinnor som Gudrun Schyman pratar om män skulle han bli slagen och inlåst, minst... och det värsta av allt är att det sägs med ett sånt där indignerat insändarskribentdarr på rösten. Pär Ström använder det också för att försöka få sympati: att åsikter som dessa skulle vara "tabu", att alla tycker så men att ingen vågar säga det och att det är därför som debatten ser ut som det gör. Men det funkar inte längre. Pär Ström har för fan fått mer press än någon feministisk debattör de senaste månaderna. Och det finns inga åsikter som är tabu (möjligen att det är skönare att ha sex med djur än med människor, då). Jag vet inte, men så fort man säger emot de här männen (människorna, det finns minst lika många kvinnor som använder den här debattekniken – men då kanske det istället handlar om invandring, om säkerhet på gatorna eller nåt annat. Men det är samma teknik.) så försöker man tysta dem.
Vad fan tror de? Att de – i motsats till alla debattörer – ska få stå oemotsagda? Att eftersom de – ÄNTLIGEN!!! – öppnar våra av elaka feminister förbundna ögon så at vi nu ska kunna se SANNINGEN? Så funkar det ju inte. Och då visar sig deras rätta ansikte. De är bara besvikna. De vill bara att vi ska tycka synd om dem. Och det roliga är att dessa människor som likt Pär Ström i dagens Sydsvenskanintervju pratar om att de inte vill ha statliga pekpinnar (könskvotering av föräldraledighet, t ex) vägrar se att de själva till stor del är ansvariga för sin situation.
Men herregud! Ja, det finns ett problem med att män har svårare att få vårdnad om barn vid tvister, och det är det få som säger emot. Och det är klart att det finns kvinnor som slår män, och det är klart som fan att det är synd om dessa män. Men det finns hur många som helst fler män som slår kvinnor, vilket gör det ena till ett personligt problem för den som slår och den som blir slagen och det andra till ett strukturellt problem för samhället. Och det där om Schymans talibantal, att män inte skulle få prata så om kvinnor – men det gör män ju redan! Varje gång du sitter i bastun och snackar om att tjejen på den andra avdelningen har schyssta lökar eller att sätta upp en kalender med lättklädda brudar på verkstadsväggen eller säga att "hon är ju riktigt duktig för att vara så söt" eller vad som helst som män säger när de är ensamma så är det ju precis det man gör! Att prata nedsättande om det andra könet är socialt accepterat i vissa sammanhang och tydligen inte accepterat i andra. Och jag vet inte vad som är värst (jo, det vet jag visst, förresten): att prata om strukturella problem från en talarstol eller skitprat i bastun.
Det bästa hade väl varit om vi inte kände behov av att prata nedsättande om andra människor vare sig de tillhör ett annat kön eller inte.
Men dröm är dröm och saga saga, för att citera Agnetha Fältskog.

Och fortfarande vet jag inte riktigt vad man ska göra med allt detta. Kanske är det jättebra att herr Ström får så här mycket press, förhoppningsvis blir det en lite djupare debatt med fler män som kanske har klokare ideer än han.
Jag vet inte.
Kanske är detta bara ännu en 15-minutersdiskussion i samhällets korta medvetandeström.

Dock finns det bevisligen andra män med klokare tankar om detta det "manliga" som ingen lyckas definiera fram. Jag såg Eva Beckmans tv-diskussion med Pär Ström (som återigen gjorde en slät figur – med sina tjocka läppar och vattniga hundögon kom han inte längre den här gången än "det är lika synd om männen som om kvinnorna"), Maja Lundgren som tyvärr inte heller gjorde något bestående intryck, och forskaren Mats Björnsson som verkade klokt eftertänksam och sade en del intressant om hur den klassiske mannen blivit omodern (jag ska fundera vidare på det och återkomma i en senare del) samt den nog mest intressante vid detta bord (jag tyckte programmet var lite sådär, faktiskt. Lite för artigt, lite för snällt, lite för tråkigt.): Renzo Aneröd, författare och filmare och debattör som jag tyvärr aldrig hört talas om tidigare, men som hade en hel del intressanta synpunkter, bland annat om hur samma destruktiva manlighet bygger både nazistgäng och invandrargäng.
Och han var dessutom den ende runt bordet som pratade om klass. Jippi!

Fortfarande – jag vet i helvete inte vad man ska göra med allt detta (inte skapa den "maskulinism" som Pär Ström föreslår i Sydsvenskan, i varje fall – jag har ingen lust att delta i någon slags manlig självömkan tillsammans med honom), utan jag tänker nog låta det här vara en trevande tankeström i fler delar.
Så får vi se om man kommer fram till någonting.

Fråga nr 7

Kunskap är ju själva grunden, basen, själen för den här bloggen, precis som för resten av dagens samhälle – det kallas ju inte kunskapssamhälet för intet.

Men kanske, kanske, kanske, finns det kunskap som är i bästa fall helt jävla meningslös och i värsta fall riktigt farlig.

Här kommer några frågor (3) som tvingar dig att diskutera själva kunskapens källa och mål.

Fråga a.

1. Vad hade den tyska stridsvagnen ”Tiger I” för kaliber på sin kanon?

2. Hur nådde du den här kunskapen?

3 a. Om du kunde svara på frågorna ovan: På vilket sätt anser du att denna kunskap är nyttig/farlig.

b. Om du inte kunde svara: På vilket sätt är din okunskap i detta ämne nyttig/farlig?

Fråga b.

1. Vad hette den porrstjärna som genom att avslöja att hon varit minderårig under nästan hela sin aktiva porrkarriär försatte hela branschen i en svår kris?

2. Hur nådde du den här kunskapen?

3 a. Om du kunde svara på frågorna ovan: På vilket sätt anser du att denna kunskap är nyttig/farlig.

b. Om du inte kunde svaret: På vilket sätt är din okunskap i detta ämne nyttig/farlig?

Fråga c.
1. Hur många människor dödade John Wayne Gacy innan han åkte fast och vem brukade han framträda som på lokala barnsjukhus?
2. Hur nådde du den här kunskapen?

3 a. Om du kunde svara på frågorna ovan: På vilket sätt anser du att denna kunskap är nyttig/farlig.

b. Om du inte kunde svaren: På vilket sätt är din okunskap i detta ämne nyttig/farlig?

Slutprovet och konstiga sökningar

Inte visste jag att det redan fanns något som hettte "Slutprovet" när jag startade den här bloggen. Men en enkel googling gav svaret att jo minsann visst fanns det någon som hade gett filmen "My Tutor" den svenska titeln "Slutprovet" (ni kan se affischen här ovan). Tyvärr har jag aldrig råkat i dess väg och inte heller den i min. Men som jag har förstått går den att genrebestämma som ”collegekomedi-med en äldre-kvinna-som-lär-upp-en-yngre-elev-i-kärlekens-konster”. Taglinen säger kanske en del: "School’s out… but Bobby’s education has just begun." Eftersom jag inte sett den ska jag varken bedöma eller döma den (är det någon i läsekretsen som är bättre lämpad för detta är han eller hon mer än välkommen att göra så), men den verkar ju inte då ha varit en av filmhistoriens klassiker. Mest berömd verkar den enligt mina efterforskningar vara för att Caren Kaye visar brösten i både tid och i otid, något som en lång rad hemsidor med inriktning på "kända kvinnors bröst" har uppmärksammat i både stillbilder och rörliga sådana. Denna aktris verkar (allt enligt imdb, såklart) tidigare mest ha varit berömd för att ha varit med i en lång rad avsnitt av TV-serien "Love boat", men har även haft roller i eminenta serier som "Mord och inga visor" och "Remington Steele". Den sista rollen hon hade var i skräckfilmen "Pumpkinhead 2, sedan har hon (återigen enligt imdb) slutat med filmen och arbetar numera som holistisk psykolog, vad det nu kan innebära. Kanske kan hon bli den här bloggens alldeles egna holistiska psykolog. Varför inte? Man vet aldrig när man kan behöva en sådan.

I mitt fortsatta researchande kring denna förmodligen eminenta aktris såg jag att den andra film hon var med i hette "Checkmate", och eftersom Bobby Fischer dog i veckan och jag alltid vill vara aktuell så klickade jag naturligtvis på den länken. Och eftersom det inte fanns speciellt mycket information nyttjade jag istället Google för att få fram mer information. Det fick jag då inte, och tappade dessutom intresset när jag såg att en av de saker Google hittade var ett preparat för att kolla om ens partner är otrogen. Det heter alltså just Checkmate och är enligt tillverkaren och försäljaren ett ”Detection Test for Semen and or "Sperm", eller som de också skriver: "CSI in a box".

Detta har naturligtvis ingenting med varken filmen "My Tutor" (om inte någon i filmen använder ett sådant test, om detta vet jag ju intet), aktrisen Caren Kaye eller med "Slutprovet" att göra. 

Jag ville bara berätta.

Män, män, män och bilder av dem – Part I

Ah men va fan är det med alla män i populärkulturen?

Hur ska man förhålla sig? Alla har vi en bild av Mannen. Mannen. Mannen. Mannen.

Men överallt ser vi bara pojkar, pojkar, pojkar.

Det är min ärliga övertygelse att dagens man är ganska förvirrad över vad en man egentligen och verkligen är. Jag vet att jag är det, i varje fall. Alltså vad det är meningen att en man ska vara. Hur. Det blir bara en massa negationer; inte en kvinna och inte som min far.

Här måste jag göra en liten parentes där jag förklarar varför just jag skriver om detta ämne just nu. Jag har funderat på det här ganska länge (vem har inte) och diskuterat det här med könsroller fram och tillbaka. Med en massa människor. En sak min fru har sagt (klok som vanligt) är att manligheten är en sak för män att utreda. Inte så att kvinnosaken är en sak för kvinnor och manssaken (om det nu finns en sådan) är en sak för män. Men att kvinnor har tagit ansvar för sin utveckling och nu är det helt enkelt männens tur att ta ansvar för sin. Typ. Så det är väl det jag gör.

Ett annat skäl för detta är Pär Ström. Suck. Man kan inte ha såna människor. Jag har försökt läsa hans "bok" Mansförtyck och kvinnovälde som går att ladda ner och läsa som pdf från länken. Jag uppmanar ingen att göra detta, men den som gör det får sig ett gott skratt. Den är inte ens illa underbyggd. Den retorik han använder – ”Det finns inga patriarkala maktstrukturer", ”Det finns ingen kollektiv manlig skuld eftersom skuld alltid är individuell”, ”Kvinnor är sällan utsatta för lönediskriminering” och så vidare – är inte ens underbyggd. Han hade lika gärna kunnat säga ”Det finns ingen fattigdom i världen".

Problemet med Pär Ström är dock inte att han säger det han säger och att han får säga det både vitt och brett (logiken i hans mediekritik – att det finns en feministisk konspiration i medierna och att vi stackars män är kuvade – hamnar ju lite på sniskan när han får hela SvD:s brännpunkt 2 januari) utan att han är den ende man som pratar om det här.

Och så kan vi ju inte ha det.

Jag vet inte vad den "moderne mannen" är för något. Mina vänner är ju klart mer jämställda än deras fäder var. Men vad har det gjort med mannen? Har det gjort något med mannen alls? Är det ens något att bry sig om?

Tittar man på tv (detta folkuppfostrartempel) så föds vi med ömkliga, skrattretande pappor á là Svensson Svensson eller pojkar som leker tjuv och polis eller rättsläkare eller popstjärnor eller advokater. Just det, leker. Jag tycker jag sällan ser några bilder av män som verkligen försöker komplicera den han är eller borde vara eller kunde ha varit. Kanske ser jag med grumliga ögon, och kanske generaliserar jag en masse (jag vet att jag gör det), men det här är bara ett första tankeuppkast (därav ”Part I”). Jag tänker försöka utreda det här på fler och djupare sätt.

Medan jag gör det föreslår jag att ni lyssnar på låtarna:

”What Makes a Man" med Marc Almond

”Manlig gemenskap” med Fint tillsammans – finns att köpa här

"My Litte Girl’s Got a Full Time Daddy Now" – Jonathan Richman (den får ni leta upp själva – men den är så bra att den är värd det.)

Tebax – New and improved

Inte för att så många kan ha saknat mig, men här är jag. Ett av mina nyårslöften var att jag skulle börja blogga igen. Så här är jag. Länge sedan sist.

Jag tog slut strax efter sommaren – har inte skrivit här sedan nationaldagen, vilket naturligtvis inte har något att göra med varken nationalism eller avsaknad av den.

Sedan sist (i ingen ordning alls) har jag: jobbat, varit i Tunisien (igen, igen!), läst böcker, promenerat med hunden, sett alldeles för många dåliga och alldeles för få bra filmer, varit på alldeles för få konserter – fast Roky Erickson var bara total gåshud från första till sista minut – läst en massa böcker jag inte minns (varför läser man dem då, kan undras), varit full, läst fler böcker (Lemmys självbiografi såklart, en massa annat som jag inte riktigt minns just nu), gått med i Facebook (eller som vissa kallar det Faecesbook) och fortfarande inte förstått vitsen riktigt, spelat Wii, konsumerat alldeles för mycket, varit irriterad för att Nyamko Sabuni fortfarande inte bjudit in Vellinge till den där uppläxningen hon lovade skulle ske, jobbat, varit full, installerat nytt operativsystem på min dator, shoppat mer, fyllt år, firat jul, sett min äldste telning flytta hemifrån, och överhuvudtaget gjort alldeles för lite.

Jag skulle vilja säga att det nu ska bli ändring på det, men jag känner mig själv för bra.

Men några saker kommer förhoppningsvis att hända.

Den här bloggen kommer att återuppstå.

Detsamma gäller för själva Slutprovet™. Fler frågor kommer.

Jag lovar.

Annat också.

Föresten, jag är arg på Bromölla också. Alltså inte själva kommunen. Självklart.

Men ni har säkert läst om att Sverigedemokraterna lade en motion som den socialdemokratiska majoriteten antog. Motionen handlade om att man skulle göra ett så kallat "flyktingbokslut", för att se om flyktingarna kostade mer än väntat eller mer än de smakade eller mer än man hade råd med eller mer än svenskar. Jag vet inte riktigt varför.

Marita Ulvskog gick i taket och tog kommunalrådet i örat som fick backa och gjorde det, fast inte riktigt heller. Åke Hammarström, kommunalråd, uttrycker sig bland annat så här i dn:

"- De sverigedemokrater vi har här i Bromölla har aldrig profilerat sig som främlingsfientliga. Och vi vet ju själva vad vi vill och menar med beslutet.

Senare på dagen medger Hammarstedt dock att han borde ha läst på mer i sverigedemokraternas kommunpolitiska program. "

Jag vet inte riktigt i vilken ände man ska börja dissekera denne mans politiska naivitet (och nu uttrycker jag mig snällt – jag hade gärna skrivit saker som var betydligt mer ärekränkande, men det kanske inte behövs efter ett sådant uttalande)

Såklart har det blivit en massa debatt om det här. Några (gissa vem) tycker att socialdemokraterna vill mörka kostnaderna och "vägrar ta debatten", andra tycker att det är helt okej att kolla vad det kostar men inte på något "sverigedemokratiskt sätt".

Så skriver exempelvis Aftonbladets ledare just det sistnämnda här.

Och förstå mig rätt. Jag tycker det är okej att ta reda på vad saker kostar och inte kostar. Det är inte det.

Problemet med den här debatten är det vanliga, och varför vi alltid hamnar så fel.

Vi har ju tydligen bara en metod att mäta saker på.

Vare sig framgång, eller motgång: i ekonomi. Även om frågan – som i det här fallet – inte har med (eller borde ha med) ekonomi att göra.

Kalla mig naiv och örfila mig med en gammal nors, men borde det inte finnas andra sätt att mäta medmänsklighet på? Förslag?