Män, Män, Män och bilder av dem – Part II

Det var fan vad han var överallt, den här Pär Ström. Fullständigt avklädd i Sydsvenskan idag. Det blir så tydligt när han tvingas svara på följdfrågor och inte kan bara skriva själv att han inte har någonting att komma med. Det räcker inte att säga att "det är lika synd om männen som om kvinnorna" och kalla det för analys.
Framförallt inte när man å ena sidan klagar på att kvinnor är närmare sina barn (något de bara gör för att vara elaka mot Pär Ström och hans vänner, såklart. Inga andra anledningar) och sedan tvingas medge att han ju inte varit hemma med sina egna. Hallå? Kanske det hänger ihop.
Jag var med på en mejllista för några år sedan, och så fort den här typen av frågor kom upp, vare sig det handlade om Gudrun Schymans talibantal, mäns våld mot kvinnor, hårdare våldtäktslagstiftning eller vad som helst dök de upp ur sina små hålor, som små hamstrar man vill klubba med sin hammare. Berättelser om hur skilsmässor gått åt helvete, där männen förlorat sina barn på grund av osanna anklagelser om incest och våld, eller berättelser om hur mannen i fråga blivit slagen av sin kvinnliga partner (det är inte bara män...), om att om en man skulle prata om kvinnor som Gudrun Schyman pratar om män skulle han bli slagen och inlåst, minst... och det värsta av allt är att det sägs med ett sånt där indignerat insändarskribentdarr på rösten. Pär Ström använder det också för att försöka få sympati: att åsikter som dessa skulle vara "tabu", att alla tycker så men att ingen vågar säga det och att det är därför som debatten ser ut som det gör. Men det funkar inte längre. Pär Ström har för fan fått mer press än någon feministisk debattör de senaste månaderna. Och det finns inga åsikter som är tabu (möjligen att det är skönare att ha sex med djur än med människor, då). Jag vet inte, men så fort man säger emot de här männen (människorna, det finns minst lika många kvinnor som använder den här debattekniken – men då kanske det istället handlar om invandring, om säkerhet på gatorna eller nåt annat. Men det är samma teknik.) så försöker man tysta dem.
Vad fan tror de? Att de – i motsats till alla debattörer – ska få stå oemotsagda? Att eftersom de – ÄNTLIGEN!!! – öppnar våra av elaka feminister förbundna ögon så at vi nu ska kunna se SANNINGEN? Så funkar det ju inte. Och då visar sig deras rätta ansikte. De är bara besvikna. De vill bara att vi ska tycka synd om dem. Och det roliga är att dessa människor som likt Pär Ström i dagens Sydsvenskanintervju pratar om att de inte vill ha statliga pekpinnar (könskvotering av föräldraledighet, t ex) vägrar se att de själva till stor del är ansvariga för sin situation.
Men herregud! Ja, det finns ett problem med att män har svårare att få vårdnad om barn vid tvister, och det är det få som säger emot. Och det är klart att det finns kvinnor som slår män, och det är klart som fan att det är synd om dessa män. Men det finns hur många som helst fler män som slår kvinnor, vilket gör det ena till ett personligt problem för den som slår och den som blir slagen och det andra till ett strukturellt problem för samhället. Och det där om Schymans talibantal, att män inte skulle få prata så om kvinnor – men det gör män ju redan! Varje gång du sitter i bastun och snackar om att tjejen på den andra avdelningen har schyssta lökar eller att sätta upp en kalender med lättklädda brudar på verkstadsväggen eller säga att "hon är ju riktigt duktig för att vara så söt" eller vad som helst som män säger när de är ensamma så är det ju precis det man gör! Att prata nedsättande om det andra könet är socialt accepterat i vissa sammanhang och tydligen inte accepterat i andra. Och jag vet inte vad som är värst (jo, det vet jag visst, förresten): att prata om strukturella problem från en talarstol eller skitprat i bastun.
Det bästa hade väl varit om vi inte kände behov av att prata nedsättande om andra människor vare sig de tillhör ett annat kön eller inte.
Men dröm är dröm och saga saga, för att citera Agnetha Fältskog.

Och fortfarande vet jag inte riktigt vad man ska göra med allt detta. Kanske är det jättebra att herr Ström får så här mycket press, förhoppningsvis blir det en lite djupare debatt med fler män som kanske har klokare ideer än han.
Jag vet inte.
Kanske är detta bara ännu en 15-minutersdiskussion i samhällets korta medvetandeström.

Dock finns det bevisligen andra män med klokare tankar om detta det "manliga" som ingen lyckas definiera fram. Jag såg Eva Beckmans tv-diskussion med Pär Ström (som återigen gjorde en slät figur – med sina tjocka läppar och vattniga hundögon kom han inte längre den här gången än "det är lika synd om männen som om kvinnorna"), Maja Lundgren som tyvärr inte heller gjorde något bestående intryck, och forskaren Mats Björnsson som verkade klokt eftertänksam och sade en del intressant om hur den klassiske mannen blivit omodern (jag ska fundera vidare på det och återkomma i en senare del) samt den nog mest intressante vid detta bord (jag tyckte programmet var lite sådär, faktiskt. Lite för artigt, lite för snällt, lite för tråkigt.): Renzo Aneröd, författare och filmare och debattör som jag tyvärr aldrig hört talas om tidigare, men som hade en hel del intressanta synpunkter, bland annat om hur samma destruktiva manlighet bygger både nazistgäng och invandrargäng.
Och han var dessutom den ende runt bordet som pratade om klass. Jippi!

Fortfarande – jag vet i helvete inte vad man ska göra med allt detta (inte skapa den "maskulinism" som Pär Ström föreslår i Sydsvenskan, i varje fall – jag har ingen lust att delta i någon slags manlig självömkan tillsammans med honom), utan jag tänker nog låta det här vara en trevande tankeström i fler delar.
Så får vi se om man kommer fram till någonting.