Män, män, män och bilder av dem – Part I

Ah men va fan är det med alla män i populärkulturen?

Hur ska man förhålla sig? Alla har vi en bild av Mannen. Mannen. Mannen. Mannen.

Men överallt ser vi bara pojkar, pojkar, pojkar.

Det är min ärliga övertygelse att dagens man är ganska förvirrad över vad en man egentligen och verkligen är. Jag vet att jag är det, i varje fall. Alltså vad det är meningen att en man ska vara. Hur. Det blir bara en massa negationer; inte en kvinna och inte som min far.

Här måste jag göra en liten parentes där jag förklarar varför just jag skriver om detta ämne just nu. Jag har funderat på det här ganska länge (vem har inte) och diskuterat det här med könsroller fram och tillbaka. Med en massa människor. En sak min fru har sagt (klok som vanligt) är att manligheten är en sak för män att utreda. Inte så att kvinnosaken är en sak för kvinnor och manssaken (om det nu finns en sådan) är en sak för män. Men att kvinnor har tagit ansvar för sin utveckling och nu är det helt enkelt männens tur att ta ansvar för sin. Typ. Så det är väl det jag gör.

Ett annat skäl för detta är Pär Ström. Suck. Man kan inte ha såna människor. Jag har försökt läsa hans "bok" Mansförtyck och kvinnovälde som går att ladda ner och läsa som pdf från länken. Jag uppmanar ingen att göra detta, men den som gör det får sig ett gott skratt. Den är inte ens illa underbyggd. Den retorik han använder – ”Det finns inga patriarkala maktstrukturer", ”Det finns ingen kollektiv manlig skuld eftersom skuld alltid är individuell”, ”Kvinnor är sällan utsatta för lönediskriminering” och så vidare – är inte ens underbyggd. Han hade lika gärna kunnat säga ”Det finns ingen fattigdom i världen".

Problemet med Pär Ström är dock inte att han säger det han säger och att han får säga det både vitt och brett (logiken i hans mediekritik – att det finns en feministisk konspiration i medierna och att vi stackars män är kuvade – hamnar ju lite på sniskan när han får hela SvD:s brännpunkt 2 januari) utan att han är den ende man som pratar om det här.

Och så kan vi ju inte ha det.

Jag vet inte vad den "moderne mannen" är för något. Mina vänner är ju klart mer jämställda än deras fäder var. Men vad har det gjort med mannen? Har det gjort något med mannen alls? Är det ens något att bry sig om?

Tittar man på tv (detta folkuppfostrartempel) så föds vi med ömkliga, skrattretande pappor á là Svensson Svensson eller pojkar som leker tjuv och polis eller rättsläkare eller popstjärnor eller advokater. Just det, leker. Jag tycker jag sällan ser några bilder av män som verkligen försöker komplicera den han är eller borde vara eller kunde ha varit. Kanske ser jag med grumliga ögon, och kanske generaliserar jag en masse (jag vet att jag gör det), men det här är bara ett första tankeuppkast (därav ”Part I”). Jag tänker försöka utreda det här på fler och djupare sätt.

Medan jag gör det föreslår jag att ni lyssnar på låtarna:

”What Makes a Man" med Marc Almond

”Manlig gemenskap” med Fint tillsammans – finns att köpa här

"My Litte Girl’s Got a Full Time Daddy Now" – Jonathan Richman (den får ni leta upp själva – men den är så bra att den är värd det.)