Går oföränderligheten att förändra?

Jag har börjat skriva igen. Det var ett tag sedan. Och så här är det, att så fort jag kommit en bit in i det jag skriver börjar jag fundera på varför och till vem. Jag kan inte svara på det den här gången heller.
Jag såg Capote häromdagen (jag vet, sist i hela västvärlden) och jag har tänkt på scenen på en restaurang där han blir intervjuad och säger att den här boken har förändrat honom och att den kommer att förändra alla som läser den. Är det någon som säger sånt längre? Är det ens någon som tänker det? Jo, jag vet, en gång om året går Björn Ranelid ut och säger att hans nästa bok kommer att vara det största som hänt världen på fyrtio år. Skillnaden mellan Capote och Ranelid är ju att Capote faktiskt hade rätt. Han förändrade synen på både romanen och på journalistiken förutom att han faktiskt – under en period i alla fall – förändrade synen på brottslingar. Och jag tänker att kanske var det den tiden. Kanske. Säkert.
Men framförallt är det den här tiden. Vår tid. Jag läser i DN ett citat av Neil Young:

Dessvärre så tror jag att den tiden är över när musiken kunde förändra världen. Världen är en helt annorlunda plats än den var på 1960- och 70-talen. Jag tror att vi får sätta vårt hopp till vetenskapen och andligheten. Det enda jag kan göra är att skriva låtar som banar väg för detta.

Och det kan väl stämma med min tes. Idag har vi inte någon levande debatt om vad konsten eller litteraturen eller musiken är eller bör vara eller skulle kunna ha varitt. I stället har vi Johan Staël von Holstein som bara är intresserad av vad kulturen kan kosta (helst ingenting). Jag vet inte ens vems fel det är – jag tror hr von Holstein bara är ett symtom, inte hela viruset – så jag kan inte heller riktigt rikta min ilska eller frustration nånstans.

Men jag tänker skita i det. Förmodligen har Neil Young rätt. Men jag skriver på (12 sidor redan på papper, ca 75 i huvudet, måhända en titel) och hoppas att jag nånstans under vägen kanske kommer på varför jag gör det.