Vi har alla våra svagheter och tillkortakommanden, handikapp och skygglappar. En av mina är den nördighet jag då och då förfaller till. För trots att jag bär skjorta & slips och anser mig vara en stilig, välvårdad och kultiverad man hemfaller även jag till att ibland ta på den där förhatliga mentala skinnvästen som jag tidigare skrivit så föraktfullt om. Ni vet, knappolog c’est moi!
Då och då tar jag mig före att studera vad man kan kalla modern musikhistoria. I ett av dessa anfall läste jag häromsistens "Please Kill Me, den ocensurerade historien om punken", en så kallad oral history om New Yorks musikliv mellan typ 1968 och 1982. Där är Velvet, New York Dolls och Ramones så klart, där finns Richard Hell och Patti Smith, Television och Dead Boys och en massa andra av dem som råkade överleva.
Så: vad får man då veta om denna tid, som på så många sätt förändrat rockmusiken och synen på denna? Ärligt talat inte mycket.
• Iggy Pop har en stor penis.
• Heroin är en dålig idé.
• Lou Reed är svår.
• Groupies är snälla varelser som bara vill ta hand om de stackars ansvarslösa rockstjärnorna (och som ibland slår en flaska i huvudet på en annan groupie om denna försökt börja ta hand om sagda rockstjärna).
• Heroin är en jättedålig idé.
• Sid Vicious var en tafatt snubbe som mest satt i ett hörn och knarkade.
• Tom Verlaine är svår.
• Stiv Bators både såg ut och betedde sig som en råtta.
Heroin är världens sämsta idé.
Alls ingenting man inte redan visste, alltså. För att travestera en känd dikt: jag sökte en rörelse och fann en massa bittra människor som lever kvar i sina dåliga minnen – jag blev besviken.
Förvånad är jag dock inte. Men ibland kändes det som att sitta och snacka gamla punkminnen med en kompis (jag har en som efter några öl alltid börjar prata om det där bandet han spelade i för 10 000 år sedan och som bara de hade varit mer ambitiösa hade de kunnat bli hur stora som helst. Det är en historia som innehåller blandade trummisar – vilken historia om band gör inte det?, skogs-skäggiga proggare som aldrig förstod vilket band de hade bokat, bråk och sprit och tjejer.)
Poängen är att folk är som folk är mest. De som lyckades låter sig inte intervjuas i den här typen av böcker och de som inte lyckades eller inte ens försökte sitter kvar på samma ställe och grämer sig över att inte just deras band spelade på CBGB’s den där kvällen när Patti Smith gjorde det. Man söker upp enskilda händelser, slumpmässiga tillfällen som hade kunnat ändra deras liv och spikar upp dessa som krokar på väggen att hänga sina besvikelser på. Som om det inte alls handlade och handlar om talang.
Missförstå mig nu inte. Det var en spännande tid, gränser sprängdes på nya sätt och hur mycket bra musik som helst spelades in. Och de som var med ska så klart berätta sin del av historien.
En bra sån här bok ger en känslan av att man är med. Leder en runt och får en att känna sig lite delaktig. Jag gjorde såklart en spellista i ipoden med musik från den här tiden, för att komma i stämning och fan vad bra musik det gjordes.
Men det här är ingen bra bok – inget av det musiken fortfarande efter mer än 30 år kan förmedla finns där, det enda den egentligen säger är "Du skulle varit där. Men det var du inte – fuckface."
Det om detta, jag fann en liten detalj i boken. Det berättas om mannen som bodde granne med Sid & Nancy på Chelsea Hotel och var på den där festen kvällen innan natten då Nancy mördades (av Sid eller av en mystisk knarklangare som dröjde sig kvar?). Neon Leon kallade han sig och i personregistret står det om honom så här: ”(identitet okänd) Musiker. Sångare och gitarrist i Neon Leon Band. En av de sista som såg Nancy Spungen innan hon dog.”
Och jag tycker jag känner igen det där namnet – släppte inte han en platta på ett svenskt bolag, bodde han inte i Köpenhamn och Stockholm ett tag? Jomen, jag tror inte jag har hört plattan, däremot har jag faktiskt träffat honom en gång, mindes jag plötsligt.
En stekhet sommareftermiddag i Malmö nån gång tidigt 80-tal: på uteserveringen på Maritza satt några kompisar ur det punkgäng som brukade frekventera detta klassiska kafé – ett märkligt ställe på många sätt, men man kunde få hur många påfyllningar som helst på sitt kaffe, så man stod ut med sammetsväggarna och de sura hemhjälpsuniformerade damerna som jobbade där. Mitt ibland dem satt en man helt klädd i läder och jag minns att jag tänkte att han måste vara hur varm som helst. Men han var glad och energisk och det var tydligt att han njöt av det faktum att han i denna lilla avkrok av världen var en legend eller i varje fall hade nuddat vid legender. Och genom att sitta där med honom hade säkert alla de runt bordet en känsla av (uttunnad men dock) rockstjärnestatus.
Jag visste faktiskt inte vem han var ens när någon viskade hans namn i örat, utan tyckte bara han var enerverande och högljudd och uppblåst och amerikansk och läderklädd och sedan alltmer otrevlig. Mitt i gänget satt en av dessa söta tjejer som dök upp och försvannn och kanske för att få sina små sekunder i ljuset beklagade hon sig över att hon inte kunde festa på kvällen eftersom hon inte hade några pengar. Men det hade herr Neon Leon minsann ett sätt att råda bot på: "Girl, you’re sittin’ on a goldmine”, tjatade han minst trettio gånger och folk runt bordet garvade mer och mer ju tydligare det blev att hon inte alls fattade vad han menade och jag vet inte varför jag blev så förbannad – eller det vet jag, dels den oförblommerade sexismen, dels mobberiet mot den stackars tjejen och dels min egen undfallenhet mot situationen men jag blev sur till slut. Eller trött. Eller generad.
Så jag reste mig ganska dramatiskt (hoppades jag) och gick därifrån i nån slags tyst protest.
Se där, ett alldeles äkta ”punk-jag mötte Lassie”-ögoblick ur mitt lilla liv.
onsdag 25 april 2007
tisdag 17 april 2007
Men vad är det som finns i den där väskan då? Egentligen?
Sent ska den sömnige vakna.
Jag skrev ju häromveckan om det här med värde och att vi måste hitta andra sådana förutom de rent monetära.
Samtidigt har det tydligen pågått en diskussion just om vår konsumtionshets som jag helt har missat. Så kan det vara ibland – man har saker att göra, fruar att köpa presenter till, påskar att fira – men man kan alltid gå tilbaka och skaffa sig en uppfattning i efterhand (det där världsomspännande internettet är visst bra på det sättet, sägs det), vilket inte sällan är ganska finurligt på ett eftertänksamt vis.
Jag har förstått att hela debatten har sin upprinnelse i Sisela Lindbloms roman De skamlösa (som jag inte läst, och verkar det som ingen annan heller när debattens vågor skvalpade som högst över glaskanten) och Nina Björks krönika i DN som man kan läsa här. Den har jag däremot läst och kommer nog att bära med mig orden "Jag säger: Det är skitdrömmar. Bara skitdrömmar. Världen brinner! Och vi ska drömma om nya köksbord. " någonstans i ett litet pengatomt fack i min plånbok.
Sedan har jag förstått att en massa människor har skrivit och dundrat och förfasat sig och skällt och vissa har hållit med och andra har missförstått och Linda Skugge har säkert tyckt en massa och debatten har döpts av orsaker som jag inte riktigt förstår – eller det gör jag men jag intresserar mig inte, och det är nog samma sak – till "väskdebatten", vilket ju är skamlöst diminuerande på ett sätt som bara är alltför vanligt när det är kvinnor som initierat den.
Idag skrev Håkan Jaenson klokt på Aftonbladet kultur och jag tror han försöker formulera något om konsumtionens skam och jag tror jag förstår vad han menar.
För problemet är inte att vi konsumerar, problemet är inte att vi renoverar och handlar och har oss (jo, det är det på en hel massa plan, miljömässiga, politiska och moraliska, men det är nu inte det den här debatten handlar om).
Det stora problemet är ju att det är det enda vi gör.
Att vi tillåter oss att drömma om rostfria kylskåp, vuittonväskor (eller var det Hérmes, jag minns inte), bostadsrättslägenheter och vita kostymer, att vi tillåter konsumtionen konsumera oss. Jag och frun pratade om det strax efter jul, då vi först hade en julklappsshopping-spree som följdes av en mellandagsreashopping-spree som följdes av en ganska hemsk tomhet som liknade en sorgesam abstinens.
Och min fråga i det förra inlägget i ämnet kvarstår: om vi ska kunna ersätta begreppet värde med något annat än det rent monetära måste vi nog formulera det också. Kanske rent privat för oss själva, kanske som en politik.
Jag vet inte vad det kan vara, men att ifrågasätta pengars värde kanske helt enkelt har ett värde i sig. I vilket fall är det en början.
Jag skrev ju häromveckan om det här med värde och att vi måste hitta andra sådana förutom de rent monetära.
Samtidigt har det tydligen pågått en diskussion just om vår konsumtionshets som jag helt har missat. Så kan det vara ibland – man har saker att göra, fruar att köpa presenter till, påskar att fira – men man kan alltid gå tilbaka och skaffa sig en uppfattning i efterhand (det där världsomspännande internettet är visst bra på det sättet, sägs det), vilket inte sällan är ganska finurligt på ett eftertänksamt vis.
Jag har förstått att hela debatten har sin upprinnelse i Sisela Lindbloms roman De skamlösa (som jag inte läst, och verkar det som ingen annan heller när debattens vågor skvalpade som högst över glaskanten) och Nina Björks krönika i DN som man kan läsa här. Den har jag däremot läst och kommer nog att bära med mig orden "Jag säger: Det är skitdrömmar. Bara skitdrömmar. Världen brinner! Och vi ska drömma om nya köksbord. " någonstans i ett litet pengatomt fack i min plånbok.
Sedan har jag förstått att en massa människor har skrivit och dundrat och förfasat sig och skällt och vissa har hållit med och andra har missförstått och Linda Skugge har säkert tyckt en massa och debatten har döpts av orsaker som jag inte riktigt förstår – eller det gör jag men jag intresserar mig inte, och det är nog samma sak – till "väskdebatten", vilket ju är skamlöst diminuerande på ett sätt som bara är alltför vanligt när det är kvinnor som initierat den.
Idag skrev Håkan Jaenson klokt på Aftonbladet kultur och jag tror han försöker formulera något om konsumtionens skam och jag tror jag förstår vad han menar.
För problemet är inte att vi konsumerar, problemet är inte att vi renoverar och handlar och har oss (jo, det är det på en hel massa plan, miljömässiga, politiska och moraliska, men det är nu inte det den här debatten handlar om).
Det stora problemet är ju att det är det enda vi gör.
Att vi tillåter oss att drömma om rostfria kylskåp, vuittonväskor (eller var det Hérmes, jag minns inte), bostadsrättslägenheter och vita kostymer, att vi tillåter konsumtionen konsumera oss. Jag och frun pratade om det strax efter jul, då vi först hade en julklappsshopping-spree som följdes av en mellandagsreashopping-spree som följdes av en ganska hemsk tomhet som liknade en sorgesam abstinens.
Och min fråga i det förra inlägget i ämnet kvarstår: om vi ska kunna ersätta begreppet värde med något annat än det rent monetära måste vi nog formulera det också. Kanske rent privat för oss själva, kanske som en politik.
Jag vet inte vad det kan vara, men att ifrågasätta pengars värde kanske helt enkelt har ett värde i sig. I vilket fall är det en början.
söndag 15 april 2007
Isolera Vellinge!
Jag och familjen tog en liten biltur söderut häromdagen, till ett litet konungarike insprängt i Sverige: Vellinge. Alltså, det är ju inget konungarike, men de skulle allt gärna vilja vara ett litet Monaco, Liechtenstein, Luxembourg. Om de fick. Men si det får de inte. För än så länge tillhör de Sverige.
I detta lilla samhälle (det är mer än så – det är en kommun som innehåler Ljunghusen, Skanör, Falsterbo etc, idel låginkomstsamhällen alltså – not! Medelinkomsten i Vellinge är 246 600 riksdaler att jämföra med Malmös medelinkomst som är 174 100 spänn*) är man inte glad för invandrare. Göran Holm som skryter med att Vellinge har Sveriges lägsta skatter, kallar sig numera för borgmästare och har suttit på sin lilla tron sedan 1981 och om han finge som han ville skulle han utropa sig själv till kung (han kallas också lite skämtsamt & wild and crazy för kung Göran).
Moderaterna fick i senaste valet ca 67 procent och så har det alltid varit därnere. Inte konstigt med tanke på vem som bor där. Och visst, så kan de väl få ha det. Det är ju demokrati och de har röstat och lille borgmästaren/kejsaren sitter där han sitter och allt är gott och väl.
Men si det är det inte. Det är inte alls gott och väl. För de är bara parasiter.
Varje morgon går ett stort antal människor (ca 10.000 st) ut från sina vellingevillor och sätter sig i sina bilar och kör in till Malmö. Jag har inte hittat några siffror, men eftersom en hel del av det som inte finns i Vellinge finns i Malmö som teater, konserter malmöfestival och annat kommunalt subventionerat antar jag att dessa 10.000 och kanske några till som jobbar i hemorten även tar del av detta. Äh, jag antar inte. Jag vet.
Och då är det väl inte konstigt att de har så låga skatter – de behöver ju inte betala för en massa saker som jag och alla andra malmöbor måste betala för. (Jag har verkligen inga problem att betala för verksamheten som sådan, tvärtom – men jag ser stora problem i att subventionera teaterbiljetter till människor som bara vill ha och inte betala för det och som dessutom med sin årsinkomst skulle kunna betala mycket mer än jag.)
Det som är riktigt riktigt riktigt stötande är att Vellinge är den enda kommun i Skåne som inte tar emot flyktingar. Nu i veckan sade man åter nej, den här gången till att placera ensamma flyktingbarn (alltså barn som kommit hit utan mamma eller pappa eller annan anhörig) i familjehem i kommunen. Men att det skulle vara rasism, att det skulle bero på huspriserna skulle rasa om några såna där skulle komma hit – det kan vi väl inte tro. Nej, de skyller på att de tyvärr inte har möjlighet att klara av det, att det är en statlig angelägenhet och skulle vi bara kunna få ge socialbidragen till företagare som kunde anställa flyktingar skulle vi gladeligen ta emot dem.
För så kan man ju också säga nej: genom att säga ja – om detta och detta och detta omöjliga villkoret uppfylls.
När man åker in i Vellinge ser man en skylt där det står "Här är friheten större". Men så låt dem då ha sin frihet. Men de kan få ha den i Vellinge. Alldeles själva. Släpper inte de in flyktingar får de inte komma till oss alldeles gratis. Ekonomi som politisk påtryckning, helt enkelt och klassiskt.
För att få bort apartheid från Sydafrika valde världssamfundet efter många om och men att isolera landet. Genom att inte handla, inte köpa, inte sälja saker lyckades man göra apartheid till en dålig affär.
Bra idé, tycker jag. Det fanns på den tiden något som hette ISAK, Isolera Sydafrika-kommitten. Inspirerad av dem tycker jag att vi härmed startar IVEG – Isolera Vellinge-gruppen.
Som första krav tycker jag att vi ställer att alla de 10.000 som bor och röstar och betalar jättelite skatt i Vellinge och jobbar och inte betalar någon skatt alls i Malmö ska få betala en inte så liten avgift – jag vet inte exakt hur mycket, men en hundring om dagen känns runt och bra… – varje gång de ska ta sig in till Malmö. För att de sliter på våra gator, för att de njuter av våra parker, för att de får köpa subventionerade konsert- och teaterbiljetter osv. För att de inte använder sina jättemånga pengar för att hjälpa dem som behöver hjälp. Så får de se hur jävla kul den där friheten egentligen är.
Då kanske den där friheten inte är en så bra affär – om man tänker efter.
*Källa: Dagspress.se
I detta lilla samhälle (det är mer än så – det är en kommun som innehåler Ljunghusen, Skanör, Falsterbo etc, idel låginkomstsamhällen alltså – not! Medelinkomsten i Vellinge är 246 600 riksdaler att jämföra med Malmös medelinkomst som är 174 100 spänn*) är man inte glad för invandrare. Göran Holm som skryter med att Vellinge har Sveriges lägsta skatter, kallar sig numera för borgmästare och har suttit på sin lilla tron sedan 1981 och om han finge som han ville skulle han utropa sig själv till kung (han kallas också lite skämtsamt & wild and crazy för kung Göran).
Moderaterna fick i senaste valet ca 67 procent och så har det alltid varit därnere. Inte konstigt med tanke på vem som bor där. Och visst, så kan de väl få ha det. Det är ju demokrati och de har röstat och lille borgmästaren/kejsaren sitter där han sitter och allt är gott och väl.
Men si det är det inte. Det är inte alls gott och väl. För de är bara parasiter.
Varje morgon går ett stort antal människor (ca 10.000 st) ut från sina vellingevillor och sätter sig i sina bilar och kör in till Malmö. Jag har inte hittat några siffror, men eftersom en hel del av det som inte finns i Vellinge finns i Malmö som teater, konserter malmöfestival och annat kommunalt subventionerat antar jag att dessa 10.000 och kanske några till som jobbar i hemorten även tar del av detta. Äh, jag antar inte. Jag vet.
Och då är det väl inte konstigt att de har så låga skatter – de behöver ju inte betala för en massa saker som jag och alla andra malmöbor måste betala för. (Jag har verkligen inga problem att betala för verksamheten som sådan, tvärtom – men jag ser stora problem i att subventionera teaterbiljetter till människor som bara vill ha och inte betala för det och som dessutom med sin årsinkomst skulle kunna betala mycket mer än jag.)
Det som är riktigt riktigt riktigt stötande är att Vellinge är den enda kommun i Skåne som inte tar emot flyktingar. Nu i veckan sade man åter nej, den här gången till att placera ensamma flyktingbarn (alltså barn som kommit hit utan mamma eller pappa eller annan anhörig) i familjehem i kommunen. Men att det skulle vara rasism, att det skulle bero på huspriserna skulle rasa om några såna där skulle komma hit – det kan vi väl inte tro. Nej, de skyller på att de tyvärr inte har möjlighet att klara av det, att det är en statlig angelägenhet och skulle vi bara kunna få ge socialbidragen till företagare som kunde anställa flyktingar skulle vi gladeligen ta emot dem.
För så kan man ju också säga nej: genom att säga ja – om detta och detta och detta omöjliga villkoret uppfylls.
När man åker in i Vellinge ser man en skylt där det står "Här är friheten större". Men så låt dem då ha sin frihet. Men de kan få ha den i Vellinge. Alldeles själva. Släpper inte de in flyktingar får de inte komma till oss alldeles gratis. Ekonomi som politisk påtryckning, helt enkelt och klassiskt.
För att få bort apartheid från Sydafrika valde världssamfundet efter många om och men att isolera landet. Genom att inte handla, inte köpa, inte sälja saker lyckades man göra apartheid till en dålig affär.
Bra idé, tycker jag. Det fanns på den tiden något som hette ISAK, Isolera Sydafrika-kommitten. Inspirerad av dem tycker jag att vi härmed startar IVEG – Isolera Vellinge-gruppen.
Som första krav tycker jag att vi ställer att alla de 10.000 som bor och röstar och betalar jättelite skatt i Vellinge och jobbar och inte betalar någon skatt alls i Malmö ska få betala en inte så liten avgift – jag vet inte exakt hur mycket, men en hundring om dagen känns runt och bra… – varje gång de ska ta sig in till Malmö. För att de sliter på våra gator, för att de njuter av våra parker, för att de får köpa subventionerade konsert- och teaterbiljetter osv. För att de inte använder sina jättemånga pengar för att hjälpa dem som behöver hjälp. Så får de se hur jävla kul den där friheten egentligen är.
Då kanske den där friheten inte är en så bra affär – om man tänker efter.
*Källa: Dagspress.se
fredag 13 april 2007
Kilgore & jag
Fredag kväll, två glas vin i kroppen, jag är sentimental och Kurt är död. Han var inte den förste, den störste eller den ende, men när jag upptäckte Kurt Vonnegut upptäckte jag att litteratur kunde vara roligt. Och ändå vara allvarligt.
Han är den författare förutom William S Burroughs (som visade att man kan skriva vad och hur man vill) som betytt mest. Jag vet att det låter klyschigt, men han öppnade en dörr, ett fönster, en värld jag aldrig vill eller kan stänga eller ta mig in ifrån. När jag fick min första text publicerad (1987, för tusen år sedan) skulle jag skriva en sån där presentation av mig själv. Jag avslutade den med orden Och så vidare, helt frankt och skamlöst lånade av Vonnegut – slutorden i Slapstick. Jag hade inte då (och förmodligen inte nu) humorn eller djupet eller något av det som inspirerat mig, så jag stal tre ord som jag hoppades kunde ge mig en glimt av det (det gjorde de inte).
Sen har han försvunnit ur mitt liv för att då och då och med ojämna mellanrum dyka upp igen.
Jag läste om Slakthus 5 för några månader sedan efter att ha läst det som skulle bli hans sista bok "En man utan land" och var tvungen att vandra tillbaka till Dresden och Billy Pilgrims tidshoppande. Jag läste den första gången när jag var några & tjugo och när jag läser om den ser jag mer av sorgen, mer av vreden, mer av meningslösheten och kanske förstår jag också mer av det roliga mitt i detta.
Jag vet och har sett att de flesta som skrivit om Vonnegut skriver på ungefär samma sätt, alla minnesorden slutar eller innehåller Så kan det gå, omkvädet i just Slakthus 5. Det är kloka ord om livet och allt.
Men jag föredrar det jag föredrog då:
Och så vidare.
Han är den författare förutom William S Burroughs (som visade att man kan skriva vad och hur man vill) som betytt mest. Jag vet att det låter klyschigt, men han öppnade en dörr, ett fönster, en värld jag aldrig vill eller kan stänga eller ta mig in ifrån. När jag fick min första text publicerad (1987, för tusen år sedan) skulle jag skriva en sån där presentation av mig själv. Jag avslutade den med orden Och så vidare, helt frankt och skamlöst lånade av Vonnegut – slutorden i Slapstick. Jag hade inte då (och förmodligen inte nu) humorn eller djupet eller något av det som inspirerat mig, så jag stal tre ord som jag hoppades kunde ge mig en glimt av det (det gjorde de inte).
Sen har han försvunnit ur mitt liv för att då och då och med ojämna mellanrum dyka upp igen.
Jag läste om Slakthus 5 för några månader sedan efter att ha läst det som skulle bli hans sista bok "En man utan land" och var tvungen att vandra tillbaka till Dresden och Billy Pilgrims tidshoppande. Jag läste den första gången när jag var några & tjugo och när jag läser om den ser jag mer av sorgen, mer av vreden, mer av meningslösheten och kanske förstår jag också mer av det roliga mitt i detta.
Jag vet och har sett att de flesta som skrivit om Vonnegut skriver på ungefär samma sätt, alla minnesorden slutar eller innehåller Så kan det gå, omkvädet i just Slakthus 5. Det är kloka ord om livet och allt.
Men jag föredrar det jag föredrog då:
Och så vidare.
torsdag 5 april 2007
Fråga nr 4
Bara för att det är påsklov kommer redan nu nästa fråga. Man måste vara alert om man ska klara Slutprovet.
a. Vad heter de redskap man använder för att med glidande rörelser ta sig fram på fruset vatten?
b. Varför kan man inte arbeta som lågstadielärare om man är dyslektiker?
c. På vilket sätt hör dessa två frågor ihop?
Vad i helvete var det de sjöng om?
(Hela detta inlägg är naturligtvis skrivet under pseudonymen Progge Proggelito)
Vad i hela fridens helvete ska man egentligen ta sig till med proggen?
Under ett par år nu har den däringa musikrörelsen (vilket underligt ord – är det en motsats till en mer stillastående, minimalistisk musik?) haft en lite märklig revival. Å ena sidan handlar det om det vanliga, unga som växer upp som fyller förti och spelar Den ena handen vet vad den andra gör och Livet är en fest och T-doja och dricker rött och skrålar med på ett sånt där jobbigt festligt ironiskt vis – gärna uppblandat med lite Sweet, Lady Bump & Donna Summer för att visa hur verkligen det inte är på riktigt. Å andra sidan har vi den delen av proggen (eller musikrörelsen) som mer liknade den europeiska progressive rock-rörelsen, med band som Anna Själv Tredje, Träd, Gräs & Stenar, Älgarnas Trädgård, Kebnekajse och Ragnarök, numera (och kanske även när det begav sig) belyssnade av skäggiga män i skinnväst och japanska flickor, betingande massor av pengar i mint skick. Förutom detta har vi naturligtvis historieskrivningen, med Håkan Lahgers lite träiga bok ”Proggen”, den vackra coffee table-volymen ”99 Proggplattor” av Wermelin, Gerdin & Eriksson, samt nytillskottet ”The encyclopedia of Swedish progressive music, 1967-1979. From psychedelic experiments to political propaganda”, som jag tyvärr inte hunnit inhandla men som verkar vara en skivsamlarbibel för dem med massor av pengar och lite liv. För att inte tala om progg.se, websiten som listar allt som har med progg att göra, och gör det mycket bra, med inskannade skivomslag och allt, även om skivsamlardelen ibland får ta lite väl stort utrymme från innehållet och själva musiken.
Och allt detta är ju bra, nostalgi och kul party liksom. Tydliga texter att skråla med i och så. Men när du har laddat ner (eller för dyra pengar införskaffat) hela Blå Tågets katalog och tröttnat på den där svajiga klarinetten, när du inte orkar mer av Bo Anders Perssons skogslufsiga svängexperiment, när Bernt Stafs Familjelycka står dig upp i halsen och du fortsätter leta bland det som kom ut på den tiden och verkligen börjar lyssna på en del av detta så hamnar man i som man brukar säga ett moralpolitiskt dilemma.
Ta Knutna Nävar – de måste ha kommit från Göteborg – till exempel: ”Snart kommer du att vara stor, de kommer att sätta gevär i dina händer, ta det och lär dig allt militärt, det är nödvändigt för proletärerna.” ur En arbetarkvinnas sång till sin son eller om man lyssnar vidare på skivan De Svarta listornas folk, där Om jag någonsin ska strida låter som så här: "Om jag någonsin ska strida blir det för vår fana röd, och geväret ska jag vrida mot tyrannen till hans död"... en alldeles oförblommerad våldromantik som vi oftast glömmer när vi ska summera den här eran, om vi inte bara sopar den under mattan och pratar om naivitet och tidsanda. Eller förklarar det hela med hjärntvätt.
För jag ska säga att jag älskar verkligen den poetiska skönheten i de socialrealistiska vardagssångerna ”Törnrosa” och ”Jag ska bli sjuksyster jag” (båda på Sånger om kvinnor, båda texterna har jag för mig är skrivna av Sonja Åkesson), och Fria Pros ”När han kommer hem” är en kärleksförklaring som doftar nybyggd höghustrappa på ett fullständigt överväldigande sätt. Och jag kan tycka att sånger som ”Det är något konstigt med friheten” (ett av Knutna Nävars mer fredliga bidrag) helt klart har bäring än idag med rader som Det sägs att du får tillräckligt betalt för ditt idoga knog, men när du sålt din arbetskraft har du ändå inte pengar nog, och när du kräver mer blir friheten en illusion, det finns inga pengar att ta av till dig – en sån ringa person. Hade väl kunnat sjungas på vilket fackförbundskontor som helst, så här nu i avtalstider. Samma sak med underbara Ronny Åströms ”Klibbiga toner”, som helt klart slår hårt i huvet på all melodifestivalsskval.
Men det är den här högröstade våldsromantiska dravlet, ofta totalt tidsbundet och alldeles för internpolitiskt, som jag nuförtiden har svårare för. Som Knutna Nävar som till tonerna till Proud Mary (riktigt kul är att de säger ”därför har vi skrivit denna sång…") berättar om splittringen av KFMLr 1970 (i en småborgerlig och en revolutionär del) och med ord du inte har hört sedan 1971 (högeravvikelser, skrivbordsradikaler, akademikernas reformism, vi valde den skoningslösa kampens väg och enhet på arbetarklassens grund, och min absoluta favorit ”småborgarrevisionister”). Visst kan man bara skratta och kalla det för tidsdokument, men här citeras också Stalin & Mao, man pratar om utrensningar och det kanske inte är så jävla kul. Egentligen.
Man kanske inte kan se på det här på ett ironiskt sätt. När de stackars barnen i Boråsproletärerna på liveskivan Hör maskinernas sång sjunger "Arbetarmarseljäsen" med slutorden Gå med gå med nu för vårt mål vi härdas skall som stål kanske det inte är så jävla roligt, faktiskt. Mer Maranata-förskräckligt.
Kanske man inte kan uppfatta allt på det där crazy ironiska sättet. Kanske man förminskar sina egna åsikter – eller snarare hållning gentemot liv & samhälle, för jag tror inte många av de som ser sig som vänster idag sjunger ”En arbetarkvinnas sång till sin son” för sina barn – genom att tolerera och skratta åt dem uttryckta på det här sättet.
Först tänkte jag att man kunde jämföra med Ebba Gröns ”Skjut en snut” eller hip hopens allra mest sexistiska & våldsromantiska texter som man ju gärna accepterar eftersom det är så himla bra låtar, men den förra är så arg där proggen är mer överlagd och när det gäller det senare är det en helt annan och större diskussion. Och jag tänkte att varför skrålar vi inte till Ultima Thules fasansfulla texter och skrattar åt de alldeles crazy våldsfixeringarna? Politiska idioter som politiska idioter, liksom. Men nej, det faller ju på sin egen orimlighet. Vi vänsterintellektuella festprissar kan ju aldrig romantisera nationalismen och rasismen. Dessutom finns det alldeles för många som faktiskt tycker som och det är tillräckligt hemskt.
Nej, jag tror det precis som all nostalgi handlar om tid, om saknad, om en slags längtan när det mesta var enklare, en vilja att acceptera för att det var så länge sedan. Men dessa tonsatta våldsromantiska revolutionspsykoser förminskar den kraft som faktiskt fanns inom musikrörelsen, med all den vackra lyrik och stundtals kloka politiska analys som trots allt fanns. Och kanske är det när det kommer till förslagen till åtgärder – vilda strejker, revolution, väpnad kamp utrensningar i de egna leden, reformhatet, borgarens död – som hela proggen rasar samman, för Blå Tågets samhällsanalyser och Dan Berglunds raljanta kapitalismkritik är det ju verkligen inget fel på. Äh va fan, jag tycker vi stänger av Knutna Nävar, lutar oss tillbaka och nynnar med i Turids ”Om snällhet”… nej vänta, nu händer det nåt, jag hör en pava rödvin korkas upp, en raspig nål mot en skiva… är det inte? Jo, det är det… jag måste resa mig upp och sjunga med:
”Vi sjunger en sång som sprids över världen
till fri republik och förtryckarestat
den ropar ett namn som håller oss samman
den sjunger om Stalin, vår vän och kamrat…”
Vad i hela fridens helvete ska man egentligen ta sig till med proggen?
Under ett par år nu har den däringa musikrörelsen (vilket underligt ord – är det en motsats till en mer stillastående, minimalistisk musik?) haft en lite märklig revival. Å ena sidan handlar det om det vanliga, unga som växer upp som fyller förti och spelar Den ena handen vet vad den andra gör och Livet är en fest och T-doja och dricker rött och skrålar med på ett sånt där jobbigt festligt ironiskt vis – gärna uppblandat med lite Sweet, Lady Bump & Donna Summer för att visa hur verkligen det inte är på riktigt. Å andra sidan har vi den delen av proggen (eller musikrörelsen) som mer liknade den europeiska progressive rock-rörelsen, med band som Anna Själv Tredje, Träd, Gräs & Stenar, Älgarnas Trädgård, Kebnekajse och Ragnarök, numera (och kanske även när det begav sig) belyssnade av skäggiga män i skinnväst och japanska flickor, betingande massor av pengar i mint skick. Förutom detta har vi naturligtvis historieskrivningen, med Håkan Lahgers lite träiga bok ”Proggen”, den vackra coffee table-volymen ”99 Proggplattor” av Wermelin, Gerdin & Eriksson, samt nytillskottet ”The encyclopedia of Swedish progressive music, 1967-1979. From psychedelic experiments to political propaganda”, som jag tyvärr inte hunnit inhandla men som verkar vara en skivsamlarbibel för dem med massor av pengar och lite liv. För att inte tala om progg.se, websiten som listar allt som har med progg att göra, och gör det mycket bra, med inskannade skivomslag och allt, även om skivsamlardelen ibland får ta lite väl stort utrymme från innehållet och själva musiken.
Och allt detta är ju bra, nostalgi och kul party liksom. Tydliga texter att skråla med i och så. Men när du har laddat ner (eller för dyra pengar införskaffat) hela Blå Tågets katalog och tröttnat på den där svajiga klarinetten, när du inte orkar mer av Bo Anders Perssons skogslufsiga svängexperiment, när Bernt Stafs Familjelycka står dig upp i halsen och du fortsätter leta bland det som kom ut på den tiden och verkligen börjar lyssna på en del av detta så hamnar man i som man brukar säga ett moralpolitiskt dilemma.
Ta Knutna Nävar – de måste ha kommit från Göteborg – till exempel: ”Snart kommer du att vara stor, de kommer att sätta gevär i dina händer, ta det och lär dig allt militärt, det är nödvändigt för proletärerna.” ur En arbetarkvinnas sång till sin son eller om man lyssnar vidare på skivan De Svarta listornas folk, där Om jag någonsin ska strida låter som så här: "Om jag någonsin ska strida blir det för vår fana röd, och geväret ska jag vrida mot tyrannen till hans död"... en alldeles oförblommerad våldromantik som vi oftast glömmer när vi ska summera den här eran, om vi inte bara sopar den under mattan och pratar om naivitet och tidsanda. Eller förklarar det hela med hjärntvätt.
För jag ska säga att jag älskar verkligen den poetiska skönheten i de socialrealistiska vardagssångerna ”Törnrosa” och ”Jag ska bli sjuksyster jag” (båda på Sånger om kvinnor, båda texterna har jag för mig är skrivna av Sonja Åkesson), och Fria Pros ”När han kommer hem” är en kärleksförklaring som doftar nybyggd höghustrappa på ett fullständigt överväldigande sätt. Och jag kan tycka att sånger som ”Det är något konstigt med friheten” (ett av Knutna Nävars mer fredliga bidrag) helt klart har bäring än idag med rader som Det sägs att du får tillräckligt betalt för ditt idoga knog, men när du sålt din arbetskraft har du ändå inte pengar nog, och när du kräver mer blir friheten en illusion, det finns inga pengar att ta av till dig – en sån ringa person. Hade väl kunnat sjungas på vilket fackförbundskontor som helst, så här nu i avtalstider. Samma sak med underbara Ronny Åströms ”Klibbiga toner”, som helt klart slår hårt i huvet på all melodifestivalsskval.
Men det är den här högröstade våldsromantiska dravlet, ofta totalt tidsbundet och alldeles för internpolitiskt, som jag nuförtiden har svårare för. Som Knutna Nävar som till tonerna till Proud Mary (riktigt kul är att de säger ”därför har vi skrivit denna sång…") berättar om splittringen av KFMLr 1970 (i en småborgerlig och en revolutionär del) och med ord du inte har hört sedan 1971 (högeravvikelser, skrivbordsradikaler, akademikernas reformism, vi valde den skoningslösa kampens väg och enhet på arbetarklassens grund, och min absoluta favorit ”småborgarrevisionister”). Visst kan man bara skratta och kalla det för tidsdokument, men här citeras också Stalin & Mao, man pratar om utrensningar och det kanske inte är så jävla kul. Egentligen.
Man kanske inte kan se på det här på ett ironiskt sätt. När de stackars barnen i Boråsproletärerna på liveskivan Hör maskinernas sång sjunger "Arbetarmarseljäsen" med slutorden Gå med gå med nu för vårt mål vi härdas skall som stål kanske det inte är så jävla roligt, faktiskt. Mer Maranata-förskräckligt.
Kanske man inte kan uppfatta allt på det där crazy ironiska sättet. Kanske man förminskar sina egna åsikter – eller snarare hållning gentemot liv & samhälle, för jag tror inte många av de som ser sig som vänster idag sjunger ”En arbetarkvinnas sång till sin son” för sina barn – genom att tolerera och skratta åt dem uttryckta på det här sättet.
Först tänkte jag att man kunde jämföra med Ebba Gröns ”Skjut en snut” eller hip hopens allra mest sexistiska & våldsromantiska texter som man ju gärna accepterar eftersom det är så himla bra låtar, men den förra är så arg där proggen är mer överlagd och när det gäller det senare är det en helt annan och större diskussion. Och jag tänkte att varför skrålar vi inte till Ultima Thules fasansfulla texter och skrattar åt de alldeles crazy våldsfixeringarna? Politiska idioter som politiska idioter, liksom. Men nej, det faller ju på sin egen orimlighet. Vi vänsterintellektuella festprissar kan ju aldrig romantisera nationalismen och rasismen. Dessutom finns det alldeles för många som faktiskt tycker som och det är tillräckligt hemskt.
Nej, jag tror det precis som all nostalgi handlar om tid, om saknad, om en slags längtan när det mesta var enklare, en vilja att acceptera för att det var så länge sedan. Men dessa tonsatta våldsromantiska revolutionspsykoser förminskar den kraft som faktiskt fanns inom musikrörelsen, med all den vackra lyrik och stundtals kloka politiska analys som trots allt fanns. Och kanske är det när det kommer till förslagen till åtgärder – vilda strejker, revolution, väpnad kamp utrensningar i de egna leden, reformhatet, borgarens död – som hela proggen rasar samman, för Blå Tågets samhällsanalyser och Dan Berglunds raljanta kapitalismkritik är det ju verkligen inget fel på. Äh va fan, jag tycker vi stänger av Knutna Nävar, lutar oss tillbaka och nynnar med i Turids ”Om snällhet”… nej vänta, nu händer det nåt, jag hör en pava rödvin korkas upp, en raspig nål mot en skiva… är det inte? Jo, det är det… jag måste resa mig upp och sjunga med:
”Vi sjunger en sång som sprids över världen
till fri republik och förtryckarestat
den ropar ett namn som håller oss samman
den sjunger om Stalin, vår vän och kamrat…”
måndag 2 april 2007
Fråga nr 3
Minns ni de där pysselböckerna man fick när man var liten och skulle åka bil, där fanns alltid en så kallad ”prick till prick”, där man skulle följa numrerade prickar med sin penna och så blev det en elefant? Nu är det dags för er att göra en sådan.
Ni ska helt enkelt synliggöra de osynliga silvertrådar som löper innanför tillvaron. Nedan ser ni ett antal ord och företeelser och namn som på ett eller flera sätt hänger samman, och det är upp till er att skriva den essä som äntligen gör så att detta skimrande nät av sammansvärjningar och konspirationer blir tydligt. I barndomens pyssel fick ni hjälp med siffror, det får ni inte här. Minst 2000 tecken vill jag ha.
Bonus om man dessutom grafiskt gör ett diagram som binder dem samman.
Naturligtvis måste alla vara med, de finns ju i listan av en anledning.
Här kommer orden:
torrmjölkspulver i tredje världen, Estonia, första världskriget, fluor, det svenska kungahuset, pensionsförsäkringar, tv-serien 24, kulturstödsnämnden, Paris Hilton, 12 st IKEA-skruvar, Jörg Haider, Windows Vista, antirynkkrämer, den borgerliga pressen, Lyndon Johnson, killinggänget, Counterstrike, EU:s tjänstedirektiv, arbetslöshet i förort, Kellogg’s Corn Flakes, månlandningen(?), vit makt-musik, stenåldersdiet, fastighetsskatt, SIFO, Amelia Adamo, internationell patenträtt, Walt Disney, stadsjeepar, serotonin, Dressmans utarmning av den svenske mannens stil, Klaus Wunderlich, biologismen, Etnas muller, bulgarisk pornografi, ljudet av fuktiga fingrar mot en ballong, adhd, påskön, Gulag, Fox News, Lisbeth Palme samt USA:s handelsembargo mot Kuba.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
