Här var det slut

Inte för att någon kommer att leta och irra runt på hela nätet och i denna stora tomhet ropa ”slutprovet, slutprovet, var är du? Vart har du tagit vägen?!", men jag har nu flyttat den här bloggen till slutprovet.wordpress.com.

Välkomna!

Gammal man gör så goth han kan

Jag kan inte säga att jag har tillhört Bauhaus största fans – men Bela Lugosi’s Dead är en av världens bästa låtar någonsin och Press the eject and give me the tape lyssnade jag rätt mycket på när den kom. Deras version av John Cales Rose Garden Funeral of Sores är en sån låt som fortfarande ger mig rysningar. Och jag var faktiskt och såg dem i Köpenhamn när de var ute på sin återföreningsturné, mest för att ”äh va fan, så har man sett Bauhaus också”. Jag hade verkligen inga förväntningar på konserten men det var faktiskt hur bra som helst. Det kändes aldrig trött eller gammalt eller återförenings-vi-gör-det-bara-för-pengarna-mässigt. Så när jag fick tag på Go away white, gruppens första skiva efter återföreningen (ja, jag vet att den inte släpps förrän nästa vecka) var det plötsligt med lite förväntningar jag laddade in den i podden och fan vad man kan bli besviken. Allt som jag befarade med konserten trycker de in i den här skivan. Jag orkar inte ens gäspa när jag lyssnar på den. Peter Murphy sjunger ju fortfarande bra på det där ”Bowie nere i den mörka mörka källaren"-sättet, men om han tidigare lät som en ung Bowie låter han nu som en åldrad ung Bowie. Och texterna (som aldrig varit någon av de ras starkaste grenar) känns ännu mer "nu staplar jag en massa snygga ord på varandra så att det ska bli finurligt på ett cut up-sätt" än på 80-talet. Men som det ser ut verkar det som om plattan är den sista punkten, de kommer inte att arbeta mer tillsammans, så man kan utan vidare citera Falstaff Fakirs klassiska: "Även om inte slutet var bra så var det bra att det slutade".
Fast här är en massa snygga bilder av Eugene Merinov (som tog omslagsbilden till Press the eject…) Lydia Lunch, Suicide...
Så nä, skit i den här plattan och om du fortfarande är sugen på lite gammelgoth så köp Siouxsie Siouxs (blir det ett rätt genitiv-s?) Mantaray (snygg sida dessutom!) som är en riktigt riktigt bra skiva. Utan Banshees men med Rösten, som fortfarande är där – kanske lite raspigare än sist men det förlorar den verkligen inte på, trevligt spooky stämningar och allting i härligt moll. En personlig favorit är Here Comes that day, där hon äntligen låter som den Dark Dusty Springfield som alltid har funnits där inne nånstans. Men Loveless är inte dum den heller.
Man brukar ju säga att män åldras med mer stil och värdighet än kvinnor (vilket jag i och för sig inte tror eller tycker), så var det definitivt inte i det här fallet.

Sorgeliga saker

Jag tycker nog att Andreas Malms serie om islamofobi var bra. Och jag tycker att den efterföljande debatten är sorglig som har fått handla om helt andra saker än vad den borde handla om.
Johan Norberg är en sorglig liten snorvalp som bara vill ha uppmärksamhet och som nu får det.
Det är klart att DN hade kunnat be om ursäkt, som Charlotte menar och det är helt visst att man måste vara snäll om man är stark. Och kanske är DN oftast just starkare än snäll, det ligger nära till hands att ta Isabella Lund-affären som exempel. Men den här gången har faktiskt Norberg fått svara, och sedan har han dessutom fått smutskasta Schottenius och Malm i Expressen – läs gärna hans supportrars kommentarer i anslutning till den artikeln, det är ganska obehaglig läsning.
Men det räcker inte för honom.
Johan Norberg har nämligen ett mål med detta. Inte någonstans har han försökt dementera eller se problemen med att citeras i en kontext som i varje fall i mina ögon synes stötande. Jag har inte sett att han har krävt Bruce Bawer om en ursäkt för att han citeras i dennes bok. Det måste väl på något sätt att Bruce Bawer har tolkat honom i en riktning som Norberg är nöjd med, medan Andreas Malm då har tolkat honom i en annan riktning. Som han då inte är nöjd med. Förutom då att Norberg gärna vill ha det medieutrymme DN kan ge honom. Det är ju det grabben är ute efter. Inte föra en saklig debatt. Nej. Det har han haft chansen att göra men han har inte tagit den.
Så i stället för att diskutera sakfrågan spelar han ett stackars offer och snyftar om att DN inte recenserar hans böcker och så försöker han och hans nyliberala kompisar blanda bort korten så att debatten INTE ska handla om det ansvar för islamofobi dagens höger utan tvekan har.
En argumentation kring detta hade varit ärlig, rak och renhårig och debatten hade mått mycket bättre. Kanske hade den till och med kunnat leda nånstans.

Istället har vi gråtmilda valser om att DN inte recenserar Timbros högerpropaganda och Norbergska bloggkompisar som den här käcke rebellen som nog menar att han driver debatt när han kallar DN för oberoende syndikalistisk och Malm för Hizbollah-kramare. Men tyvärr pojkar: det kan inte heta debatt när det bara är skitsnack.

Går oföränderligheten att förändra?

Jag har börjat skriva igen. Det var ett tag sedan. Och så här är det, att så fort jag kommit en bit in i det jag skriver börjar jag fundera på varför och till vem. Jag kan inte svara på det den här gången heller.
Jag såg Capote häromdagen (jag vet, sist i hela västvärlden) och jag har tänkt på scenen på en restaurang där han blir intervjuad och säger att den här boken har förändrat honom och att den kommer att förändra alla som läser den. Är det någon som säger sånt längre? Är det ens någon som tänker det? Jo, jag vet, en gång om året går Björn Ranelid ut och säger att hans nästa bok kommer att vara det största som hänt världen på fyrtio år. Skillnaden mellan Capote och Ranelid är ju att Capote faktiskt hade rätt. Han förändrade synen på både romanen och på journalistiken förutom att han faktiskt – under en period i alla fall – förändrade synen på brottslingar. Och jag tänker att kanske var det den tiden. Kanske. Säkert.
Men framförallt är det den här tiden. Vår tid. Jag läser i DN ett citat av Neil Young:

Dessvärre så tror jag att den tiden är över när musiken kunde förändra världen. Världen är en helt annorlunda plats än den var på 1960- och 70-talen. Jag tror att vi får sätta vårt hopp till vetenskapen och andligheten. Det enda jag kan göra är att skriva låtar som banar väg för detta.

Och det kan väl stämma med min tes. Idag har vi inte någon levande debatt om vad konsten eller litteraturen eller musiken är eller bör vara eller skulle kunna ha varitt. I stället har vi Johan Staël von Holstein som bara är intresserad av vad kulturen kan kosta (helst ingenting). Jag vet inte ens vems fel det är – jag tror hr von Holstein bara är ett symtom, inte hela viruset – så jag kan inte heller riktigt rikta min ilska eller frustration nånstans.

Men jag tänker skita i det. Förmodligen har Neil Young rätt. Men jag skriver på (12 sidor redan på papper, ca 75 i huvudet, måhända en titel) och hoppas att jag nånstans under vägen kanske kommer på varför jag gör det.

Ja vi älskar… men varför?

Att älska något så abstrakt som en förening. Går det? Att sätta ordet ”älska” i samband med ett företag eller en klubb eller ett märke, en tröja. Går det?
Fråga alla de tusentals människor som varje vecka betalar dyra pengar för att gå in och sätta sig eller ställa sig och – i grupp dessutom – sjunga och jubla och lida och gråta och vråla med och mot sitt lag, och du kommer att få ett rungande (tyvärr med mestadels mörkt manlig stämma) JA! (eller Yes!, eller Si! eller… ja ni fattar).
Och om alla dessa säger att det är kärlek måste det väl vara så.
Jag kan bara se på mig själv, och finner att bara i år har jag redan lagt ut nästan 3000 riksdaler på Malmö FF och det innan säsongen ens har börjat. Jag har i dag stått tillsammans med 1800 andra älskande och frusit och sett laget spela sin första träningsmatch (3-1 mot danska bottenlaget Lyngby). Jag är medlem i klubben och i MffSupport. Jag har köpt årskort på ståplats både åt mig själv och åt sonen. Jag har köpt tågbiljetter att åka upp till Stockholm och se laget slå Djurgården. Och det är bara pengar. Sedan måste man ju addera all tid, för att inte tala om allt det känslomässiga kapital jag lägger ner. Precis som hur många supportrar som helst runt om i världen.

Sedan följer jag dessutom Arsenals framfart på den gröna mattan och måste på grund av detta punga ut med en summa pengar varje månad för att kunna få tillgång till de tv-kanaler som sänder deras matcher (och jo, jag prenumererar på säsongskortet, så jag ser MFF:s bortamatcher också).
Dessutom ser jag alla landslagets matcher, såklart.

Frågan är bara varför. Varför sätter jag på mig min Mff-slips varje matchdag? Hur kommer det sig att min fru och dotter fick gå in på dotterns rum och se Room Service när Sverige mötte Turkiet i en träningsmatch nu i veckan? Hatar jag verkligen Helsingborg? Varför är jag nervös som en fjortonåring inför sin första dejt inför varje match som betyder någonting (och det gör nästan alla matcher)?

Jag har själv aldrig spelat fotboll, och för bara femton år sedan koketterade jag med att jag ALDRIG såg på sport. Att det var för illiterata idioter och själv identifierade jag mig med dem som blev valda sist på gympan i skolan (det kunde nog hända att jag blev det, då och då, för jag har aldrig varit bra på sport, men det var inget som helst trauma).
Och idag står jag på ståplats och sjunger att jag ”brinner för vårt lag”. Visst, jag gick på en hel del matcher när jag var typ tretton (och en gång tog min far med mig på döv-fotboll på stadion – det enda jag minns av den matchen var att domaren hade en näsduk han vinkade med istället för att blåsa i en pipa).
Och jag lägger inte matcher och resultat på minnet. Hur mycket kalenderbitare jag än är när det gäller musik så kan jag för mitt liv inte minnas vem som gjorde 3-0-målet mot AIK förra säsongen. Och jag har ingen aning om hur bortamatchen mot Djurgården slutade 2005.
Men jag minns känslan av att stå på läktaren mitt i denna massa av människor och bara sjunga av en slags lycka jag bara upplevt tidigare på riktigt bra konserter, just AIK-matchen var ju magisk, när klacken tog upp både hymnen och ”Ja, det är Malmö...”. Och jag känner en underlig samhörighet med alla de människor som sjunger samtidigt som jag.

Jag vet och känner att det finns hierarkier bland supportrar precis som överallt annars och jag vet att jag nog bland många kanske räknas som en medgångssupporter, bara strax över de som får sina biljetter betalda av sina sponsrande arbetsplatser, och det är förståeligt, då mitt fotbollsintresses uppvaknande sammanföll i tid med Blådårar-filmerna, Zlatan och resten av stans fotbollsintresses uppvaknande. Men det sammanföll också med min sons fotbollsintresse (det är han och jag som går på alla matcherna och det är nog inte alls oviktigt i sammanhanget).

Och jag är medveten om masspsykoser och att det som är vackert vid 3-0 ibland blir fult vid 0-3 och ibland har jag ropat saker jag inte är stolt över och jag har sett vuxna män kasta ölglas (i plast – det är ju fotboll) mot andra vuxna män. Men kärlek är ju inte alltid så enkelt.
Och äkta kärlek ska man väl inte ifrågasätta.

Stursk stofil stoltserar

Så är jag nu äntligen en Stofil. Officiellt.
Tidigare i veckan – faktiskt på själva fettisdagen – läste jag en notis på Aftonbladets kultursida om att Ture Sventon fyllde 60 år just den dagen (det var alltså 60 år sedan den första boken kom ut – det var inte så att någon trodde att Ture Sventon var en riktig person och att denna fyllde 60 år, bara så att det är utrett). Och det var ju gott nog. Om det inte vore så att de påstod att den som illustrerat Ture Sventon-böckerna hette Jan Hemmel. Det var ju Sven Hemmel, Jans pappa, som gav Hr Sventon den omisskännliga höknästa profilen.
Usch! tänkte jag om detta fel men antog frankt att de säkert skulle besinna sig och införa en rättelse dagen därpå.

Så jag köpte min Aftonbladet dagen efter fettisdagen (smalonsdagen?), gick och satte mig på Broderstugans servering och intog en smarrig portion stekt fläsk med löksås (och potatis därtill), slog upp sidorna 4-5 och ögnade snabbt igenom sidorna utan att hitta någon korrigering. Jag tog en klunk lingondricka och tänkte väl mest att det där med rättelser tyvärr är en sällsynt företeelse i dagens medier, och förklarade det i mitt eget stilla sinne med platsbrist och att de har kanske inte haft tid, osv.

Så jag började istället läsa de andra texterna på sidorna och min blick föll på en text av Ragnar Strömberg om Modernistas nya Pulp-serie och framför allt då Jim Thompsons Mördaren i mig, men även Dennis Johnssons Jesus’ son (och det brinner i mina fingertoppar när jag präntar dit den där anglosataniska genitivapostrofen, men en titel är en titel och citerar man från en av världens bästa låtar kan man få vara förlåten. För den här gången.).
Jag började läsa och han citerar Raymond Chandler i början på sin text. Men han gör det fel. Och man får inte citera fel. Man får framförallt inte citera den store Raymond Chandler fel. Fy på sig, hr Strömberg (som jag har en underlig och oförklarlig aversion mot, trots att vi verkar ha samma preferenser i stort när det gäller texter. Kanske är det hans slarviga handlag som gör det. Kanske en instinkt. Kanske jag inte har en aning.)
Enligt Hr Strömberg skrev Chandler så här: ”Jag tog mordet ur den venetianska vasen...” när den gode Raymond i själva verket skrev ”Han tog mordet ur den venetianska vasen…”, eftersom han skrev detta som en hyllning till Dashiell Hammet. Det skulle vara Raymond Chandler fjärran att skriva en hyllning till sig själv.
(Den som vill läsa fortsättningen på denna eminenta text bör bege sig till närmaste antikvariat eller bibliotek och där efterfråga "Mordets enkla konst" av Raymond Chandler, utgiven av Janus förlag i samarbete med Jury 1984. Eller kanske hitta samma text i BLM nr 1 1951...)

Och det är möjligt att Strömbergs text om dessa böcker – som jag gärna tänker kasta mig över när tid och tillfälle ges – var en utmärkt sådan. Men det inledande felet kastade en inkompetensens skugga över den så att jag tyvärr inte kunde tillgodogöra mig vad som stod där.

Så nu hade jag en dag upptäckt ett fel på Aftonbladets kultursida och när jag väntade mig en rättelse fick jag i stället ett annat fel!
Så kan det ju inte få vara, så jag tog mig samman och skrev ett elektroniskt brev till redaktionen där jag påtalade de båda felen och si! I dagens tidning var det infört en rättelse med just dessa två fel korrigerade. Plikten var uppfylld, och så var jag av glädje och lite stolthet.

Tänka sig.

Sånger om Jesus

Det är verkligen inte ofta det händer längre. Att jag blir så fullständigt golvad av ett nytt band. Det mesta låter som sånt som redan golvade en för tjugo år sedan. Jag vet, det låter gammalt. Men det inte bara låter gammalt. Det är det, och vem är jag att låtsas vara tjugofem år yngre än jag är?
Men så händer det. Och jag blir 19 igen. Jag tror det var "bob hunds – Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem men det gör jag, tror jag" senast.
Och nu? De heter Pascal, skivan heter Galgberget och är så fullständigt briljant att jag vet inte vad. Vill man veta mer om bandet finns det en intervju här.
Så slamrigt och larmig och skitigt och korkat på ett snyggt och smart sätt. Med underbara texter som inte liknar några andra, faktiskt. Och hur ofta hyänder det att man hör texter som inte liknar andra texter? En text som startar ”I en bowlinghall i Malmö spårar du ur..." är ju (även om alla kanske inte kan relatera till den lika väl som jag kan) helt underbar. Och "Min enda vän", med raderna "min enda vän är Evis, ingen annan förtjänar mig" och så låten som föranleder detta inläggs rubrik och inspiration: "Kom ner":
"Kom ner från korset!
Du har hängt där i 2000 år
Ditt deprimerande ansikte förföljer mig
Det räcker nu
Kom ner.
Kom ner och bjud mig på en öl."

För så är det, ska Jesus omvärderas och nytolkas ska han göra det till musik.
Här är mina några av mina favoritlåtar om och med Jesus (tyvärr inte av) eller där han helt enkelt bara figurerar:
Pascal – Kom ner
Soundgarden – Jesus Christ Pose
Tom Waits – Chocolate Jesus
Dom Dummaste – Jesus hade skägg
Stry – Jesus eller Djävulen
Cortex – Jesus i betong
Brända Barn – Jesus för en dag
Judee Sill – Jesus was a crossmaker
The Kristet Utseende – Jesus Jugend
Kinky Friedman – They don’t make jews like Jesus anymore
Billy Bragg & Wilco – Christ for President
Ministry – Jesus built my hotrod
Anita Lane – Jesus Almost got me

Det är klart att det finns tusentals andra... ett litet axplock av mina favoriter. Sök upp och njut! Har du andra? Tipsa mig!

Män, Män, Män och bilder av dem – Part II

Det var fan vad han var överallt, den här Pär Ström. Fullständigt avklädd i Sydsvenskan idag. Det blir så tydligt när han tvingas svara på följdfrågor och inte kan bara skriva själv att han inte har någonting att komma med. Det räcker inte att säga att "det är lika synd om männen som om kvinnorna" och kalla det för analys.
Framförallt inte när man å ena sidan klagar på att kvinnor är närmare sina barn (något de bara gör för att vara elaka mot Pär Ström och hans vänner, såklart. Inga andra anledningar) och sedan tvingas medge att han ju inte varit hemma med sina egna. Hallå? Kanske det hänger ihop.
Jag var med på en mejllista för några år sedan, och så fort den här typen av frågor kom upp, vare sig det handlade om Gudrun Schymans talibantal, mäns våld mot kvinnor, hårdare våldtäktslagstiftning eller vad som helst dök de upp ur sina små hålor, som små hamstrar man vill klubba med sin hammare. Berättelser om hur skilsmässor gått åt helvete, där männen förlorat sina barn på grund av osanna anklagelser om incest och våld, eller berättelser om hur mannen i fråga blivit slagen av sin kvinnliga partner (det är inte bara män...), om att om en man skulle prata om kvinnor som Gudrun Schyman pratar om män skulle han bli slagen och inlåst, minst... och det värsta av allt är att det sägs med ett sånt där indignerat insändarskribentdarr på rösten. Pär Ström använder det också för att försöka få sympati: att åsikter som dessa skulle vara "tabu", att alla tycker så men att ingen vågar säga det och att det är därför som debatten ser ut som det gör. Men det funkar inte längre. Pär Ström har för fan fått mer press än någon feministisk debattör de senaste månaderna. Och det finns inga åsikter som är tabu (möjligen att det är skönare att ha sex med djur än med människor, då). Jag vet inte, men så fort man säger emot de här männen (människorna, det finns minst lika många kvinnor som använder den här debattekniken – men då kanske det istället handlar om invandring, om säkerhet på gatorna eller nåt annat. Men det är samma teknik.) så försöker man tysta dem.
Vad fan tror de? Att de – i motsats till alla debattörer – ska få stå oemotsagda? Att eftersom de – ÄNTLIGEN!!! – öppnar våra av elaka feminister förbundna ögon så at vi nu ska kunna se SANNINGEN? Så funkar det ju inte. Och då visar sig deras rätta ansikte. De är bara besvikna. De vill bara att vi ska tycka synd om dem. Och det roliga är att dessa människor som likt Pär Ström i dagens Sydsvenskanintervju pratar om att de inte vill ha statliga pekpinnar (könskvotering av föräldraledighet, t ex) vägrar se att de själva till stor del är ansvariga för sin situation.
Men herregud! Ja, det finns ett problem med att män har svårare att få vårdnad om barn vid tvister, och det är det få som säger emot. Och det är klart att det finns kvinnor som slår män, och det är klart som fan att det är synd om dessa män. Men det finns hur många som helst fler män som slår kvinnor, vilket gör det ena till ett personligt problem för den som slår och den som blir slagen och det andra till ett strukturellt problem för samhället. Och det där om Schymans talibantal, att män inte skulle få prata så om kvinnor – men det gör män ju redan! Varje gång du sitter i bastun och snackar om att tjejen på den andra avdelningen har schyssta lökar eller att sätta upp en kalender med lättklädda brudar på verkstadsväggen eller säga att "hon är ju riktigt duktig för att vara så söt" eller vad som helst som män säger när de är ensamma så är det ju precis det man gör! Att prata nedsättande om det andra könet är socialt accepterat i vissa sammanhang och tydligen inte accepterat i andra. Och jag vet inte vad som är värst (jo, det vet jag visst, förresten): att prata om strukturella problem från en talarstol eller skitprat i bastun.
Det bästa hade väl varit om vi inte kände behov av att prata nedsättande om andra människor vare sig de tillhör ett annat kön eller inte.
Men dröm är dröm och saga saga, för att citera Agnetha Fältskog.

Och fortfarande vet jag inte riktigt vad man ska göra med allt detta. Kanske är det jättebra att herr Ström får så här mycket press, förhoppningsvis blir det en lite djupare debatt med fler män som kanske har klokare ideer än han.
Jag vet inte.
Kanske är detta bara ännu en 15-minutersdiskussion i samhällets korta medvetandeström.

Dock finns det bevisligen andra män med klokare tankar om detta det "manliga" som ingen lyckas definiera fram. Jag såg Eva Beckmans tv-diskussion med Pär Ström (som återigen gjorde en slät figur – med sina tjocka läppar och vattniga hundögon kom han inte längre den här gången än "det är lika synd om männen som om kvinnorna"), Maja Lundgren som tyvärr inte heller gjorde något bestående intryck, och forskaren Mats Björnsson som verkade klokt eftertänksam och sade en del intressant om hur den klassiske mannen blivit omodern (jag ska fundera vidare på det och återkomma i en senare del) samt den nog mest intressante vid detta bord (jag tyckte programmet var lite sådär, faktiskt. Lite för artigt, lite för snällt, lite för tråkigt.): Renzo Aneröd, författare och filmare och debattör som jag tyvärr aldrig hört talas om tidigare, men som hade en hel del intressanta synpunkter, bland annat om hur samma destruktiva manlighet bygger både nazistgäng och invandrargäng.
Och han var dessutom den ende runt bordet som pratade om klass. Jippi!

Fortfarande – jag vet i helvete inte vad man ska göra med allt detta (inte skapa den "maskulinism" som Pär Ström föreslår i Sydsvenskan, i varje fall – jag har ingen lust att delta i någon slags manlig självömkan tillsammans med honom), utan jag tänker nog låta det här vara en trevande tankeström i fler delar.
Så får vi se om man kommer fram till någonting.

Fråga nr 7

Kunskap är ju själva grunden, basen, själen för den här bloggen, precis som för resten av dagens samhälle – det kallas ju inte kunskapssamhälet för intet.

Men kanske, kanske, kanske, finns det kunskap som är i bästa fall helt jävla meningslös och i värsta fall riktigt farlig.

Här kommer några frågor (3) som tvingar dig att diskutera själva kunskapens källa och mål.

Fråga a.

1. Vad hade den tyska stridsvagnen ”Tiger I” för kaliber på sin kanon?

2. Hur nådde du den här kunskapen?

3 a. Om du kunde svara på frågorna ovan: På vilket sätt anser du att denna kunskap är nyttig/farlig.

b. Om du inte kunde svara: På vilket sätt är din okunskap i detta ämne nyttig/farlig?

Fråga b.

1. Vad hette den porrstjärna som genom att avslöja att hon varit minderårig under nästan hela sin aktiva porrkarriär försatte hela branschen i en svår kris?

2. Hur nådde du den här kunskapen?

3 a. Om du kunde svara på frågorna ovan: På vilket sätt anser du att denna kunskap är nyttig/farlig.

b. Om du inte kunde svaret: På vilket sätt är din okunskap i detta ämne nyttig/farlig?

Fråga c.
1. Hur många människor dödade John Wayne Gacy innan han åkte fast och vem brukade han framträda som på lokala barnsjukhus?
2. Hur nådde du den här kunskapen?

3 a. Om du kunde svara på frågorna ovan: På vilket sätt anser du att denna kunskap är nyttig/farlig.

b. Om du inte kunde svaren: På vilket sätt är din okunskap i detta ämne nyttig/farlig?

Slutprovet och konstiga sökningar

Inte visste jag att det redan fanns något som hettte "Slutprovet" när jag startade den här bloggen. Men en enkel googling gav svaret att jo minsann visst fanns det någon som hade gett filmen "My Tutor" den svenska titeln "Slutprovet" (ni kan se affischen här ovan). Tyvärr har jag aldrig råkat i dess väg och inte heller den i min. Men som jag har förstått går den att genrebestämma som ”collegekomedi-med en äldre-kvinna-som-lär-upp-en-yngre-elev-i-kärlekens-konster”. Taglinen säger kanske en del: "School’s out… but Bobby’s education has just begun." Eftersom jag inte sett den ska jag varken bedöma eller döma den (är det någon i läsekretsen som är bättre lämpad för detta är han eller hon mer än välkommen att göra så), men den verkar ju inte då ha varit en av filmhistoriens klassiker. Mest berömd verkar den enligt mina efterforskningar vara för att Caren Kaye visar brösten i både tid och i otid, något som en lång rad hemsidor med inriktning på "kända kvinnors bröst" har uppmärksammat i både stillbilder och rörliga sådana. Denna aktris verkar (allt enligt imdb, såklart) tidigare mest ha varit berömd för att ha varit med i en lång rad avsnitt av TV-serien "Love boat", men har även haft roller i eminenta serier som "Mord och inga visor" och "Remington Steele". Den sista rollen hon hade var i skräckfilmen "Pumpkinhead 2, sedan har hon (återigen enligt imdb) slutat med filmen och arbetar numera som holistisk psykolog, vad det nu kan innebära. Kanske kan hon bli den här bloggens alldeles egna holistiska psykolog. Varför inte? Man vet aldrig när man kan behöva en sådan.

I mitt fortsatta researchande kring denna förmodligen eminenta aktris såg jag att den andra film hon var med i hette "Checkmate", och eftersom Bobby Fischer dog i veckan och jag alltid vill vara aktuell så klickade jag naturligtvis på den länken. Och eftersom det inte fanns speciellt mycket information nyttjade jag istället Google för att få fram mer information. Det fick jag då inte, och tappade dessutom intresset när jag såg att en av de saker Google hittade var ett preparat för att kolla om ens partner är otrogen. Det heter alltså just Checkmate och är enligt tillverkaren och försäljaren ett ”Detection Test for Semen and or "Sperm", eller som de också skriver: "CSI in a box".

Detta har naturligtvis ingenting med varken filmen "My Tutor" (om inte någon i filmen använder ett sådant test, om detta vet jag ju intet), aktrisen Caren Kaye eller med "Slutprovet" att göra. 

Jag ville bara berätta.