Jazz är farligt-kören

Det är nyttigt att cykla. Själv gör jag det gärna med huvudet ihopkopplat med min ipod.
Så gjorde jag även igår morse. På väg till jobb med Blago Bungs ”Auto/Suggestion” i lurarna (jag brukar precis som de flesta andra ipodanvändare smäcka in hur mycket musik som helst i maskinen och sedan låta den blanda själv, på det att jag ständigt överraskar mig själv) fick jag plötsligt en vision där under Kungsgatans grönskande grenverk.
Visionen? En kör.
Nej, jag är alls ingen Kjell Lönnå-människa som med ett leende på läpparna gärna ställer mig och sjunger ”I Roslagens famn” och jag sjunger bara Bellman när det är snaps inblandat. Så jag vet verkligen inte var det här med kören kom ifrån. Men jag fick en bild i huvet av tjugo fyrtioåriga expunkare på en scen som allvarligt och vackert sjunger gamla TT-Reuter, Grisen Skriker, Garbochock, Blago Bung, Cortex och Dom Dummaste-låtar. Kan ni inte se det? Kan ni inte höra ”Det var då vi kom, det var då vi kom – ettusen punks” eller ”Jesus var en grabb med en häftig bil” eller ”Jag ser dem komma emot mig i mörkret”. I stämmor!
Är ni med? Jag är, om någon som kan göra sångarrangemang och tio-tjugo personer till ställer upp så finns den – arty-fartykören (eller kanske ”Jazz är farligt-kören”).
Jag vet inte om det här är intressant eller ens en bra idé, kanske var det bara en av de där tankarna som flyger genom ens huvud under Kungsgatans grenverk på väg till jobb. Men kanske inte.
Är du intresserad? Hör av sig till mig så får vi se vad som händer.

I don’t like SJ

Ibland stöter man på dumhet som är större än vad man trodde kunde finnas. Satt nersjunken i soffan i kväll och tittade på något och zappade inte som jag brukar bort reklamen och hörde plötsligt pianointrot till Boomtown Rats gamla "I don’t like Mondays”. Jaha. Visst, det är en bra låt, men jag trodde att ALLA visste att den handlar om Brenda Ann Spencer som 1979 dödade två vuxna och skadade åtta barn när hon sköt med det gevär hennes far gett henne från sitt fönster. När polisen undrade varför hon gjort detta svarade hon just "I don’t like Mondays”.
Hur Statens Järnvägar vill associeras med detta är för mig en gåta. Och vad det har att göra med biljettlösa resor är en ännu större gåta.
Historielöst? Mja. Kanske. Jomen.
Dessutom är det en alldeles ursinnigt usel version av låten.

Fredrik Andersson har också skrivit om detta och jagar tydligen Maria Ling, chef för marknadskommunikation på SJ.

Fråga nr 6 –Fri övning!

I tider som denna, där skolpolitiken styrs av Jan ”Caligula” Björklund och hans pekpinnar utformade som betongbatonger, har det nu blivit dags för det värsta denna stalinistliberalismens egen lille rektor vet, nämligen en övning i fritt tänkande och kreativitet. Ni får helt enkelt en text att avsluta och/eller bearbeta precis som ni vill. Jag sätter den här gången inte ens upp några begränsningar för hur långt ditt svar får vara.
Förresten: Tack Fredrik B!

Tre saker vill jag att du tänker på:
1. Stavningen!
2. Håll dig till ämnet!
3. Psykologisera mycket!

Här kommer starten/utgångspunkten för din kria:

Du brukar inte gå på fotboll. Någon match när du var liten, med mamma – pappa var aldrig intresserad. Men idag ska du gå. Malmö FF har vunnit fyra matcher i rad, 3-0 mot Djurgården, 4-2 mot Halmstad, 1-0 mot Gefle och den senaste mot Elfsborg med klara 5-0. Solen skiner, det är söndag och det är dags att möta Helsingborg och du bestämmer dig för att gå. Tidningarna spekulerar i publikrekord och det ser underbart ut när du närmar dig stadions norra kurva. Ljusblått överallt, flaggor, tröjor, halsdukar… och du är också smyckad. Du tar dig genom visitationen och betalar din biljett i luckan. Styr stegen mot klackens centrum. Det är trångt och du måste trampa på en del tår för att ta dig dit, men snart står du mitt ibland dem. De hårdaste, de rakade och tatuerade malmöpågarna. De som sett varenda match sedan 1986, som stod och sjöng under de regnkalla matcherna när laget låg i superettan, som åker på alla bortamatcher och som inte bangar för att ge eller ta en smäll om det kniper. Själv vet du knappt hur lång en halvlek är och har bara en aning om att båda i Malmös anfallsduo har förnamn som börjar med J.
Men du är här.
Du märker att de runt dig tittar lite konstigt på dig men struntar i det. Du har ju precis lika stor rätt att stå här som de har. Tycker du.
Så går den igång. MFF-hymnen. Pam pa-da-pa-dam… och samtidigt som spelarna kommer ut på banan knäpper du upp jackan och där är den, tröjan du fick av dina arbetskamrater som en fin present när du berättade att du skulle hit. Ljusblå och fin, med stora svarta handmålade bokstäver som bildar ordet MEDGÅNGSSUPPORTER

.

Prostatan i ansiktet

Jag har haft någon form av orakat parti i ansiktet i snart nog 20 år (ungefär lika länge som jag har fysiskt kunnat ha det. Ett sånt sammanträffande, va?!)
Det har varit pipskägg, helskägg, polisonger och de senaste åren en kombination av slokmustasch och pipskägg. Snyggt!
Och det är den enda anledningen till att jag har det. Jag menar att skägg och inte minst mustaschen är den medelålders mannens smink. Med det förändrar du ditt utseende så att det liknar den du är. Med det blir du stilig.
Men nu finns det tydligen en annan anledning till att skaffa mustasch. Aftonbladet har tillsammans med Cancerfonden startat en kampanj mot prostatacancer som av någon helt obegriplig anledning går ut på att man ska stödja denna kamp genom att skaffa just mustasch, eller om man inte kan/vill/vågar göra det själv, rösta på en kändis som ska odla mustasch. Samtidigt kan man lägga in en bild på sig själv och testa hur man ser ut med mustasch. Som en skojig grej, liksom. Höhö, det är ju så töntigt med mustasch, om man inte har det på ett sånt där ironiskt Borat-sätt.
Missförstå mig nu inte. Jag tycker naturligtvis inte att någon i hela världen ska få prostatacancer. Jag tycker Cancerfonden gör ett storartat jobb. Men jag är tveksam till hela idén med välgörenhet. Jag menar att samhällets och medicinföretagens resurser ska gå till sånt som är nyttigt för oss alla, och där ingår sånt som forskning kring barncancer, bröstcancer och prostatacancer. Bland annat.
Vad hörde jag? Har inte staten råd? Höj då skatterna och omfördela pengarna till sånt som verkligen är viktigt. Skit då i att ta bort förmögenhetsskatter och fastighetsskatter. Det handlar ju inte om att vi inte kan. Det handlar om att några av oss inte vill.
Jag tycker att kampanjen är dum, hur vällovlig den än är. Jag menar jag förstår bröstcancerkampanjen eller aidskampanjen, där kunde alla köpa en liten rosett att sätta på kapp- eller rockslaget. Oavsett kön. Inte nog med att bara män kan skylta med att de stöttar just den här ansiktshår-kampanjen, jag som inte är riktigt säker på att jag egentligen stöttar den har plötsligt en prostata i ansiktet. Det har jag inte bett om.
Vad blir nästa grej: blondera dig för bättre utbildning? Bli tunnhårig mot svälten? Dubbelhakor för fred?
Så jävla dumt. Jag som bara ville vara stilig. Och gilla Mustasch.

Fråga nr 5

Så var det dags igen. Den här gången handlar det om ren och tydlig kunskap. Uppdelat i 10 små enkla frågor finns en del av det som all annan kunskap ska bottna i. Sammanhangen och faktan hänger ihop som FM Einheit och en skärslip. Mest handlar det om så kallad populärkultur, och som vanligt är det alldeles förbjudet och omoraliskt och direkt fel att fuska genom att googla och ha sig. Gräv djupt i din hjärnas vindlande kammare och vråer så ska du se att det finns där...

1. Vem har myntat uttrycket ”Ku klux furniture”? Artist & låt, tack.
2. Vem är det som är så söt när man ser tungspetsen?
3. a. Vilken artist har gjort en video som är en parafras på öppningsscenen i en science fiction-film med Jane Fonda?
b. Vad heter filmen?
c. Vilket band har hämtat sitt namn från den?
4. Vad handlar egentligen ”Ska vi plocka körsbär i min trädgård om”?
5. Han är en fransk författare som bland annat åtalats för (och friats från) att ha förolämpat islam.
a. Vad heter han?
b. Vad var det egentligen han sade om islam?
c. Vilken annan författare har han skrivit en bok om?
6. ”Jag är en vacker man som inte tror på nånting”.
a. Poetens namn, tack.
b. Han spelade på 80-talet in en skiva tillsammans med en musiker – namnet på denna musiker! Samt artistnamnet när han spelar i det där skojfriska punkproggreggaebandet som aldrig tycks vilja lägga av.
7. Tyskt band. Frontmannen kallar sig Blixa Bargeld.
a. Vad heter bandet? OBS! Stavningen!
b. Låten ”Silence is sexy” från albumet med samma namn avslutas med en inspelning av en konsert där publiken sjunger ”refrängen” till låten… I vilket land spelades konserten?
8. Vad heter den polsk-amerikanske författare som tog sitt liv genom att lägga sig – full med sömntabletter – i sitt badkar med en plastpåse över huvudet?
a. Nämn tre boktitlar.
b. Varför tog han sitt liv?
9. I en tidigare fråga pratades det om de trådar som håller ihop verkligheten. En av dessa trådar är Kid Congo Powers. Nämn tre band han spelat i.
a. Band 1: When the sun goes down and the moon comes up – i turn into a teenage – – –.
b. Band 2: Sångaren var tidigare ordförande i ett annat bands fanclub. Vilket?
c. Band 3: Den andra av de två skivor han är med på med detta band har börjar med en sång sjungen på ett språk sångaren inte brukar använda. Vilket.
10. Oaktat vad man tycker om det (klimatmässigt osv) så är fortskaffningsmedel ett vanligt tema i populärkulturen.
Sätt samman följande artist med bilmärke/fordon:
Mikael Wiehe –
Gary Numan –
Orup –
Ministry –
Brigitte Bardot –
Pink Floyd –
Torsson –

Punk, Lassie & besvikelse

Vi har alla våra svagheter och tillkortakommanden, handikapp och skygglappar. En av mina är den nördighet jag då och då förfaller till. För trots att jag bär skjorta & slips och anser mig vara en stilig, välvårdad och kultiverad man hemfaller även jag till att ibland ta på den där förhatliga mentala skinnvästen som jag tidigare skrivit så föraktfullt om. Ni vet, knappolog c’est moi!
Då och då tar jag mig före att studera vad man kan kalla modern musikhistoria. I ett av dessa anfall läste jag häromsistens "Please Kill Me, den ocensurerade historien om punken", en så kallad oral history om New Yorks musikliv mellan typ 1968 och 1982. Där är Velvet, New York Dolls och Ramones så klart, där finns Richard Hell och Patti Smith, Television och Dead Boys och en massa andra av dem som råkade överleva.
Så: vad får man då veta om denna tid, som på så många sätt förändrat rockmusiken och synen på denna? Ärligt talat inte mycket.
• Iggy Pop har en stor penis.
• Heroin är en dålig idé.
• Lou Reed är svår.
• Groupies är snälla varelser som bara vill ta hand om de stackars ansvarslösa rockstjärnorna (och som ibland slår en flaska i huvudet på en annan groupie om denna försökt börja ta hand om sagda rockstjärna).
• Heroin är en jättedålig idé.
• Sid Vicious var en tafatt snubbe som mest satt i ett hörn och knarkade.
• Tom Verlaine är svår.
• Stiv Bators både såg ut och betedde sig som en råtta.
Heroin är världens sämsta idé.
Alls ingenting man inte redan visste, alltså. För att travestera en känd dikt: jag sökte en rörelse och fann en massa bittra människor som lever kvar i sina dåliga minnen – jag blev besviken.
Förvånad är jag dock inte. Men ibland kändes det som att sitta och snacka gamla punkminnen med en kompis (jag har en som efter några öl alltid börjar prata om det där bandet han spelade i för 10 000 år sedan och som bara de hade varit mer ambitiösa hade de kunnat bli hur stora som helst. Det är en historia som innehåller blandade trummisar – vilken historia om band gör inte det?, skogs-skäggiga proggare som aldrig förstod vilket band de hade bokat, bråk och sprit och tjejer.)
Poängen är att folk är som folk är mest. De som lyckades låter sig inte intervjuas i den här typen av böcker och de som inte lyckades eller inte ens försökte sitter kvar på samma ställe och grämer sig över att inte just deras band spelade på CBGB’s den där kvällen när Patti Smith gjorde det. Man söker upp enskilda händelser, slumpmässiga tillfällen som hade kunnat ändra deras liv och spikar upp dessa som krokar på väggen att hänga sina besvikelser på. Som om det inte alls handlade och handlar om talang.
Missförstå mig nu inte. Det var en spännande tid, gränser sprängdes på nya sätt och hur mycket bra musik som helst spelades in. Och de som var med ska så klart berätta sin del av historien.
En bra sån här bok ger en känslan av att man är med. Leder en runt och får en att känna sig lite delaktig. Jag gjorde såklart en spellista i ipoden med musik från den här tiden, för att komma i stämning och fan vad bra musik det gjordes.
Men det här är ingen bra bok – inget av det musiken fortfarande efter mer än 30 år kan förmedla finns där, det enda den egentligen säger är "Du skulle varit där. Men det var du inte – fuckface."

Det om detta, jag fann en liten detalj i boken. Det berättas om mannen som bodde granne med Sid & Nancy på Chelsea Hotel och var på den där festen kvällen innan natten då Nancy mördades (av Sid eller av en mystisk knarklangare som dröjde sig kvar?). Neon Leon kallade han sig och i personregistret står det om honom så här: ”(identitet okänd) Musiker. Sångare och gitarrist i Neon Leon Band. En av de sista som såg Nancy Spungen innan hon dog.”
Och jag tycker jag känner igen det där namnet – släppte inte han en platta på ett svenskt bolag, bodde han inte i Köpenhamn och Stockholm ett tag? Jomen, jag tror inte jag har hört plattan, däremot har jag faktiskt träffat honom en gång, mindes jag plötsligt.
En stekhet sommareftermiddag i Malmö nån gång tidigt 80-tal: på uteserveringen på Maritza satt några kompisar ur det punkgäng som brukade frekventera detta klassiska kafé – ett märkligt ställe på många sätt, men man kunde få hur många påfyllningar som helst på sitt kaffe, så man stod ut med sammetsväggarna och de sura hemhjälpsuniformerade damerna som jobbade där. Mitt ibland dem satt en man helt klädd i läder och jag minns att jag tänkte att han måste vara hur varm som helst. Men han var glad och energisk och det var tydligt att han njöt av det faktum att han i denna lilla avkrok av världen var en legend eller i varje fall hade nuddat vid legender. Och genom att sitta där med honom hade säkert alla de runt bordet en känsla av (uttunnad men dock) rockstjärnestatus.
Jag visste faktiskt inte vem han var ens när någon viskade hans namn i örat, utan tyckte bara han var enerverande och högljudd och uppblåst och amerikansk och läderklädd och sedan alltmer otrevlig. Mitt i gänget satt en av dessa söta tjejer som dök upp och försvannn och kanske för att få sina små sekunder i ljuset beklagade hon sig över att hon inte kunde festa på kvällen eftersom hon inte hade några pengar. Men det hade herr Neon Leon minsann ett sätt att råda bot på: "Girl, you’re sittin’ on a goldmine”, tjatade han minst trettio gånger och folk runt bordet garvade mer och mer ju tydligare det blev att hon inte alls fattade vad han menade och jag vet inte varför jag blev så förbannad – eller det vet jag, dels den oförblommerade sexismen, dels mobberiet mot den stackars tjejen och dels min egen undfallenhet mot situationen men jag blev sur till slut. Eller trött. Eller generad.
Så jag reste mig ganska dramatiskt (hoppades jag) och gick därifrån i nån slags tyst protest.

Se där, ett alldeles äkta ”punk-jag mötte Lassie”-ögoblick ur mitt lilla liv.

Men vad är det som finns i den där väskan då? Egentligen?

Sent ska den sömnige vakna.
Jag skrev ju häromveckan om det här med värde och att vi måste hitta andra sådana förutom de rent monetära.
Samtidigt har det tydligen pågått en diskussion just om vår konsumtionshets som jag helt har missat. Så kan det vara ibland – man har saker att göra, fruar att köpa presenter till, påskar att fira – men man kan alltid gå tilbaka och skaffa sig en uppfattning i efterhand (det där världsomspännande internettet är visst bra på det sättet, sägs det), vilket inte sällan är ganska finurligt på ett eftertänksamt vis.
Jag har förstått att hela debatten har sin upprinnelse i Sisela Lindbloms roman De skamlösa (som jag inte läst, och verkar det som ingen annan heller när debattens vågor skvalpade som högst över glaskanten) och Nina Björks krönika i DN som man kan läsa här. Den har jag däremot läst och kommer nog att bära med mig orden "Jag säger: Det är skitdrömmar. Bara skitdrömmar. Världen brinner! Och vi ska drömma om nya köksbord. " någonstans i ett litet pengatomt fack i min plånbok.
Sedan har jag förstått att en massa människor har skrivit och dundrat och förfasat sig och skällt och vissa har hållit med och andra har missförstått och Linda Skugge har säkert tyckt en massa och debatten har döpts av orsaker som jag inte riktigt förstår – eller det gör jag men jag intresserar mig inte, och det är nog samma sak – till "väskdebatten", vilket ju är skamlöst diminuerande på ett sätt som bara är alltför vanligt när det är kvinnor som initierat den.
Idag skrev Håkan Jaenson klokt på Aftonbladet kultur och jag tror han försöker formulera något om konsumtionens skam och jag tror jag förstår vad han menar.
För problemet är inte att vi konsumerar, problemet är inte att vi renoverar och handlar och har oss (jo, det är det på en hel massa plan, miljömässiga, politiska och moraliska, men det är nu inte det den här debatten handlar om).
Det stora problemet är ju att det är det enda vi gör.
Att vi tillåter oss att drömma om rostfria kylskåp, vuittonväskor (eller var det Hérmes, jag minns inte), bostadsrättslägenheter och vita kostymer, att vi tillåter konsumtionen konsumera oss. Jag och frun pratade om det strax efter jul, då vi först hade en julklappsshopping-spree som följdes av en mellandagsreashopping-spree som följdes av en ganska hemsk tomhet som liknade en sorgesam abstinens.
Och min fråga i det förra inlägget i ämnet kvarstår: om vi ska kunna ersätta begreppet värde med något annat än det rent monetära måste vi nog formulera det också. Kanske rent privat för oss själva, kanske som en politik.
Jag vet inte vad det kan vara, men att ifrågasätta pengars värde kanske helt enkelt har ett värde i sig. I vilket fall är det en början.

Isolera Vellinge!

Jag och familjen tog en liten biltur söderut häromdagen, till ett litet konungarike insprängt i Sverige: Vellinge. Alltså, det är ju inget konungarike, men de skulle allt gärna vilja vara ett litet Monaco, Liechtenstein, Luxembourg. Om de fick. Men si det får de inte. För än så länge tillhör de Sverige.
I detta lilla samhälle (det är mer än så – det är en kommun som innehåler Ljunghusen, Skanör, Falsterbo etc, idel låginkomstsamhällen alltså – not! Medelinkomsten i Vellinge är 246 600 riksdaler att jämföra med Malmös medelinkomst som är 174 100 spänn*) är man inte glad för invandrare. Göran Holm som skryter med att Vellinge har Sveriges lägsta skatter, kallar sig numera för borgmästare och har suttit på sin lilla tron sedan 1981 och om han finge som han ville skulle han utropa sig själv till kung (han kallas också lite skämtsamt & wild and crazy för kung Göran).
Moderaterna fick i senaste valet ca 67 procent och så har det alltid varit därnere. Inte konstigt med tanke på vem som bor där. Och visst, så kan de väl få ha det. Det är ju demokrati och de har röstat och lille borgmästaren/kejsaren sitter där han sitter och allt är gott och väl.
Men si det är det inte. Det är inte alls gott och väl. För de är bara parasiter.
Varje morgon går ett stort antal människor (ca 10.000 st) ut från sina vellingevillor och sätter sig i sina bilar och kör in till Malmö. Jag har inte hittat några siffror, men eftersom en hel del av det som inte finns i Vellinge finns i Malmö som teater, konserter malmöfestival och annat kommunalt subventionerat antar jag att dessa 10.000 och kanske några till som jobbar i hemorten även tar del av detta. Äh, jag antar inte. Jag vet.
Och då är det väl inte konstigt att de har så låga skatter – de behöver ju inte betala för en massa saker som jag och alla andra malmöbor måste betala för. (Jag har verkligen inga problem att betala för verksamheten som sådan, tvärtom – men jag ser stora problem i att subventionera teaterbiljetter till människor som bara vill ha och inte betala för det och som dessutom med sin årsinkomst skulle kunna betala mycket mer än jag.)
Det som är riktigt riktigt riktigt stötande är att Vellinge är den enda kommun i Skåne som inte tar emot flyktingar. Nu i veckan sade man åter nej, den här gången till att placera ensamma flyktingbarn (alltså barn som kommit hit utan mamma eller pappa eller annan anhörig) i familjehem i kommunen. Men att det skulle vara rasism, att det skulle bero på huspriserna skulle rasa om några såna där skulle komma hit – det kan vi väl inte tro. Nej, de skyller på att de tyvärr inte har möjlighet att klara av det, att det är en statlig angelägenhet och skulle vi bara kunna få ge socialbidragen till företagare som kunde anställa flyktingar skulle vi gladeligen ta emot dem.
För så kan man ju också säga nej: genom att säga ja – om detta och detta och detta omöjliga villkoret uppfylls.
När man åker in i Vellinge ser man en skylt där det står "Här är friheten större". Men så låt dem då ha sin frihet. Men de kan få ha den i Vellinge. Alldeles själva. Släpper inte de in flyktingar får de inte komma till oss alldeles gratis. Ekonomi som politisk påtryckning, helt enkelt och klassiskt.
För att få bort apartheid från Sydafrika valde världssamfundet efter många om och men att isolera landet. Genom att inte handla, inte köpa, inte sälja saker lyckades man göra apartheid till en dålig affär.
Bra idé, tycker jag. Det fanns på den tiden något som hette ISAK, Isolera Sydafrika-kommitten. Inspirerad av dem tycker jag att vi härmed startar IVEG – Isolera Vellinge-gruppen.
Som första krav tycker jag att vi ställer att alla de 10.000 som bor och röstar och betalar jättelite skatt i Vellinge och jobbar och inte betalar någon skatt alls i Malmö ska få betala en inte så liten avgift – jag vet inte exakt hur mycket, men en hundring om dagen känns runt och bra… – varje gång de ska ta sig in till Malmö. För att de sliter på våra gator, för att de njuter av våra parker, för att de får köpa subventionerade konsert- och teaterbiljetter osv. För att de inte använder sina jättemånga pengar för att hjälpa dem som behöver hjälp. Så får de se hur jävla kul den där friheten egentligen är.
Då kanske den där friheten inte är en så bra affär – om man tänker efter.

*Källa: Dagspress.se

Kilgore & jag

Fredag kväll, två glas vin i kroppen, jag är sentimental och Kurt är död. Han var inte den förste, den störste eller den ende, men när jag upptäckte Kurt Vonnegut upptäckte jag att litteratur kunde vara roligt. Och ändå vara allvarligt.
Han är den författare förutom William S Burroughs (som visade att man kan skriva vad och hur man vill) som betytt mest. Jag vet att det låter klyschigt, men han öppnade en dörr, ett fönster, en värld jag aldrig vill eller kan stänga eller ta mig in ifrån. När jag fick min första text publicerad (1987, för tusen år sedan) skulle jag skriva en sån där presentation av mig själv. Jag avslutade den med orden Och så vidare, helt frankt och skamlöst lånade av Vonnegut – slutorden i Slapstick. Jag hade inte då (och förmodligen inte nu) humorn eller djupet eller något av det som inspirerat mig, så jag stal tre ord som jag hoppades kunde ge mig en glimt av det (det gjorde de inte).
Sen har han försvunnit ur mitt liv för att då och då och med ojämna mellanrum dyka upp igen.
Jag läste om Slakthus 5 för några månader sedan efter att ha läst det som skulle bli hans sista bok "En man utan land" och var tvungen att vandra tillbaka till Dresden och Billy Pilgrims tidshoppande. Jag läste den första gången när jag var några & tjugo och när jag läser om den ser jag mer av sorgen, mer av vreden, mer av meningslösheten och kanske förstår jag också mer av det roliga mitt i detta.
Jag vet och har sett att de flesta som skrivit om Vonnegut skriver på ungefär samma sätt, alla minnesorden slutar eller innehåller Så kan det gå, omkvädet i just Slakthus 5. Det är kloka ord om livet och allt.
Men jag föredrar det jag föredrog då:
Och så vidare.

Fråga nr 4

Bara för att det är påsklov kommer redan nu nästa fråga. Man måste vara alert om man ska klara Slutprovet.

a. Vad heter de redskap man använder för att med glidande rörelser ta sig fram på fruset vatten?
b. Varför kan man inte arbeta som lågstadielärare om man är dyslektiker?
c. På vilket sätt hör dessa två frågor ihop?

Vad i helvete var det de sjöng om?

(Hela detta inlägg är naturligtvis skrivet under pseudonymen Progge Proggelito)
Vad i hela fridens helvete ska man egentligen ta sig till med proggen?
Under ett par år nu har den däringa musikrörelsen (vilket underligt ord – är det en motsats till en mer stillastående, minimalistisk musik?) haft en lite märklig revival. Å ena sidan handlar det om det vanliga, unga som växer upp som fyller förti och spelar Den ena handen vet vad den andra gör och Livet är en fest och T-doja och dricker rött och skrålar med på ett sånt där jobbigt festligt ironiskt vis – gärna uppblandat med lite Sweet, Lady Bump & Donna Summer för att visa hur verkligen det inte är på riktigt. Å andra sidan har vi den delen av proggen (eller musikrörelsen) som mer liknade den europeiska progressive rock-rörelsen, med band som Anna Själv Tredje, Träd, Gräs & Stenar, Älgarnas Trädgård, Kebnekajse och Ragnarök, numera (och kanske även när det begav sig) belyssnade av skäggiga män i skinnväst och japanska flickor, betingande massor av pengar i mint skick. Förutom detta har vi naturligtvis historieskrivningen, med Håkan Lahgers lite träiga bok ”Proggen”, den vackra coffee table-volymen ”99 Proggplattor” av Wermelin, Gerdin & Eriksson, samt nytillskottet ”The encyclopedia of Swedish progressive music, 1967-1979. From psychedelic experiments to political propaganda”, som jag tyvärr inte hunnit inhandla men som verkar vara en skivsamlarbibel för dem med massor av pengar och lite liv. För att inte tala om progg.se, websiten som listar allt som har med progg att göra, och gör det mycket bra, med inskannade skivomslag och allt, även om skivsamlardelen ibland får ta lite väl stort utrymme från innehållet och själva musiken.
Och allt detta är ju bra, nostalgi och kul party liksom. Tydliga texter att skråla med i och så. Men när du har laddat ner (eller för dyra pengar införskaffat) hela Blå Tågets katalog och tröttnat på den där svajiga klarinetten, när du inte orkar mer av Bo Anders Perssons skogslufsiga svängexperiment, när Bernt Stafs Familjelycka står dig upp i halsen och du fortsätter leta bland det som kom ut på den tiden och verkligen börjar lyssna på en del av detta så hamnar man i som man brukar säga ett moralpolitiskt dilemma.
Ta Knutna Nävar – de måste ha kommit från Göteborg – till exempel: ”Snart kommer du att vara stor, de kommer att sätta gevär i dina händer, ta det och lär dig allt militärt, det är nödvändigt för proletärerna.” ur En arbetarkvinnas sång till sin son eller om man lyssnar vidare på skivan De Svarta listornas folk, där Om jag någonsin ska strida låter som så här: "Om jag någonsin ska strida blir det för vår fana röd, och geväret ska jag vrida mot tyrannen till hans död"... en alldeles oförblommerad våldromantik som vi oftast glömmer när vi ska summera den här eran, om vi inte bara sopar den under mattan och pratar om naivitet och tidsanda. Eller förklarar det hela med hjärntvätt.
För jag ska säga att jag älskar verkligen den poetiska skönheten i de socialrealistiska vardagssångerna ”Törnrosa” och ”Jag ska bli sjuksyster jag” (båda på Sånger om kvinnor, båda texterna har jag för mig är skrivna av Sonja Åkesson), och Fria Pros ”När han kommer hem” är en kärleksförklaring som doftar nybyggd höghustrappa på ett fullständigt överväldigande sätt. Och jag kan tycka att sånger som ”Det är något konstigt med friheten” (ett av Knutna Nävars mer fredliga bidrag) helt klart har bäring än idag med rader som Det sägs att du får tillräckligt betalt för ditt idoga knog, men när du sålt din arbetskraft har du ändå inte pengar nog, och när du kräver mer blir friheten en illusion, det finns inga pengar att ta av till dig – en sån ringa person. Hade väl kunnat sjungas på vilket fackförbundskontor som helst, så här nu i avtalstider. Samma sak med underbara Ronny Åströms ”Klibbiga toner”, som helt klart slår hårt i huvet på all melodifestivalsskval.

Men det är den här högröstade våldsromantiska dravlet, ofta totalt tidsbundet och alldeles för internpolitiskt, som jag nuförtiden har svårare för. Som Knutna Nävar som till tonerna till Proud Mary (riktigt kul är att de säger ”därför har vi skrivit denna sång…") berättar om splittringen av KFMLr 1970 (i en småborgerlig och en revolutionär del) och med ord du inte har hört sedan 1971 (högeravvikelser, skrivbordsradikaler, akademikernas reformism, vi valde den skoningslösa kampens väg och enhet på arbetarklassens grund, och min absoluta favorit ”småborgarrevisionister”). Visst kan man bara skratta och kalla det för tidsdokument, men här citeras också Stalin & Mao, man pratar om utrensningar och det kanske inte är så jävla kul. Egentligen.
Man kanske inte kan se på det här på ett ironiskt sätt. När de stackars barnen i Boråsproletärerna på liveskivan Hör maskinernas sång sjunger "Arbetarmarseljäsen" med slutorden Gå med gå med nu för vårt mål vi härdas skall som stål kanske det inte är så jävla roligt, faktiskt. Mer Maranata-förskräckligt.
Kanske man inte kan uppfatta allt på det där crazy ironiska sättet. Kanske man förminskar sina egna åsikter – eller snarare hållning gentemot liv & samhälle, för jag tror inte många av de som ser sig som vänster idag sjunger ”En arbetarkvinnas sång till sin son” för sina barn – genom att tolerera och skratta åt dem uttryckta på det här sättet.
Först tänkte jag att man kunde jämföra med Ebba Gröns ”Skjut en snut” eller hip hopens allra mest sexistiska & våldsromantiska texter som man ju gärna accepterar eftersom det är så himla bra låtar, men den förra är så arg där proggen är mer överlagd och när det gäller det senare är det en helt annan och större diskussion. Och jag tänkte att varför skrålar vi inte till Ultima Thules fasansfulla texter och skrattar åt de alldeles crazy våldsfixeringarna? Politiska idioter som politiska idioter, liksom. Men nej, det faller ju på sin egen orimlighet. Vi vänsterintellektuella festprissar kan ju aldrig romantisera nationalismen och rasismen. Dessutom finns det alldeles för många som faktiskt tycker som och det är tillräckligt hemskt.
Nej, jag tror det precis som all nostalgi handlar om tid, om saknad, om en slags längtan när det mesta var enklare, en vilja att acceptera för att det var så länge sedan. Men dessa tonsatta våldsromantiska revolutionspsykoser förminskar den kraft som faktiskt fanns inom musikrörelsen, med all den vackra lyrik och stundtals kloka politiska analys som trots allt fanns. Och kanske är det när det kommer till förslagen till åtgärder – vilda strejker, revolution, väpnad kamp utrensningar i de egna leden, reformhatet, borgarens död – som hela proggen rasar samman, för Blå Tågets samhällsanalyser och Dan Berglunds raljanta kapitalismkritik är det ju verkligen inget fel på. Äh va fan, jag tycker vi stänger av Knutna Nävar, lutar oss tillbaka och nynnar med i Turids ”Om snällhet”… nej vänta, nu händer det nåt, jag hör en pava rödvin korkas upp, en raspig nål mot en skiva… är det inte? Jo, det är det… jag måste resa mig upp och sjunga med:
”Vi sjunger en sång som sprids över världen
till fri republik och förtryckarestat
den ropar ett namn som håller oss samman
den sjunger om Stalin, vår vän och kamrat…”

Fråga nr 3

Minns ni de där pysselböckerna man fick när man var liten och skulle åka bil, där fanns alltid en så kallad ”prick till prick”, där man skulle följa numrerade prickar med sin penna och så blev det en elefant? Nu är det dags för er att göra en sådan.
Ni ska helt enkelt synliggöra de osynliga silvertrådar som löper innanför tillvaron. Nedan ser ni ett antal ord och företeelser och namn som på ett eller flera sätt hänger samman, och det är upp till er att skriva den essä som äntligen gör så att detta skimrande nät av sammansvärjningar och konspirationer blir tydligt. I barndomens pyssel fick ni hjälp med siffror, det får ni inte här. Minst 2000 tecken vill jag ha.
Bonus om man dessutom grafiskt gör ett diagram som binder dem samman.
Naturligtvis måste alla vara med, de finns ju i listan av en anledning.

Här kommer orden:
torrmjölkspulver i tredje världen, Estonia, första världskriget, fluor, det svenska kungahuset, pensionsförsäkringar, tv-serien 24, kulturstödsnämnden, Paris Hilton, 12 st IKEA-skruvar, Jörg Haider, Windows Vista, antirynkkrämer, den borgerliga pressen, Lyndon Johnson, killinggänget, Counterstrike, EU:s tjänstedirektiv, arbetslöshet i förort, Kellogg’s Corn Flakes, månlandningen(?), vit makt-musik, stenåldersdiet, fastighetsskatt, SIFO, Amelia Adamo, internationell patenträtt, Walt Disney, stadsjeepar, serotonin, Dressmans utarmning av den svenske mannens stil, Klaus Wunderlich, biologismen, Etnas muller, bulgarisk pornografi, ljudet av fuktiga fingrar mot en ballong, adhd, påskön, Gulag, Fox News, Lisbeth Palme samt USA:s handelsembargo mot Kuba.

Inget dåligt samvete, men...

Så har jag inte skrivit på ett tag, men jag har gjort en massa annat som att ha varit i Finland (Bilden: jag på Glaspalatset, en fantastisk restaurang i Helsinki, där jag åt en Gös á là Mannheimer) 2 dagar (snö & tequila & jobb), varit i Mölle 2 dagar (utsikt, sol, fest & jobb), fått hunden (Diesel) klippt, sett film (The Queen var bra när man såg den men efteråt undrar jag varför Frears & Mirren vill göra mig till en Union Jack-viftande idoit, Thank you for smoking var kul på ett kul och sadistiskt sätt, Ghost Rider var så dålig att jag inte riktigt vet vad jag ska säga mer än att Nicholas Cages karriär väl kan anses som definitivt slut), ruinerat mig på en Playstation 3, jobbat, försökt undvika att ha åsikter om Carl Bildts bloggande, misslyckats med detta (jag uppskattar ju verkligen kvalitativ arrogans, men han är ju utrikesminister och i någon obehaglig mån en representant för liksom... mig, och då kan jag bara bli arg och när jag läser hyllningskommentarerna på Alla Dessa Dagar slås jag av Alla Dessa Nyliberaler som liksom tycker att det är fräckt och coolt att han bloggar för att det på något sätt är mot etablissemanget och med samma vridna logik som de körde med på 80-talet (vi är ju anarkister, vi vill inte heller ha någon stat) tycker att de attackerar underifrån och det faller på sin egen orimlighet, såklart, när det är de som är etablissemanget och alltid kommer att slå ovanifrån men de är så blinda för den värld de lever i att de aldrig kommer att se detta, vidare har jag jobbat, köpt en vit kostym (till vardags – och till fest – bär jag numera alltid kavaj & slips, ibland även väst – ska man ändå klä sig på morgonen kan man lika gärna göra det ordentligt), snyggt som fan, gått ut en massa med vovven, spelat badminton med antingen sonen eller frun, druckit lite sprit, jobbat, försökt undvika åsikter om Ordförande Persson, misslyckats med det också (tjock), lyssnat på Grinderman – skitbra och skitargt och gnissligt och åldringsbittert vackert, jobbat, funderat på Slutprovets nästa fråga (kommer snart, och den kan bli lite att bita i), umgåtts alldeles för lite med vännerna, lyssnat på Säkert! – jag vet inte om ni har hört på skivan och om ni inte har det måste ni, jag vet att Linda Skugge rekommenderade den i en krönika häromsistens men även en blind höna osv och man får aldrig bli så snobbig att man kan låta andras åsikter styra ens smak, den är så bra, små popnoveller av en kaliber som jag inte hört sedan jag vet inte... aldrig, jag får samma känsla som när jag satt på Lisbeths eller Birgittas flickrum i femman eller sexan och läste deras Starlet (inga andra jämförelser alls, tvärtom), en känsla av att detta är inte mitt, det liknar det som är mitt men det är det inte, som små vanvettigt träffsäkra berätelser ur ett liv som jag känner igen men inte levt och aldrig kommer att vara i närheten av att leva, sen har jag jobbat, jobbat lite till, jag har för mig att jag har tittat på lite fotboll, jobbat, sovit, sovit, ätit och jobbat.

Vill ni fundera lite på nästa fråga kan ni fundera och försöka hitta er egen paranoia.

Mammons värde

Värde, vad är egentligen det? Det kan man fråga sig när det bara finns ett enda. Pengar. Jomen.
Har saker – eller människor eller djur – inget ekonomiskt värde är de inget värda alls. Skulle det kosta ligger dess värde på minus.
Se bara på den eviga debatten i denna marknadsliberala enhetsvärld om kulturens rätt eller inte att kosta.
Poesi? Det är det väl ingen som vill ha, och de tio som köper en diktsamling kan väl bekosta den själva, om den så ska kosta tusen spänn.
Konst? Det kan man räkna bort som en hobby, och det konstnärerna skapar kan väl nuförtiden vem som helst göra med lite pysselgrejer från Panduro. Varför skulle vi betala för det?
Symfoniorkester? De spelar ju bara sån där gammal skit som ingen vill höra utom en massa kultursnobbar (sagt med bred Bert-dialekt).
Nä, fram för Liza Marklund, Melodifestivalen och Carl Larsson – det bääääär ju sig.

Och det är inte bara konsten som är för dyr.

Hjälpa flyktingar från krigsdrabbade områden? Jovisst, men det ska inte kosta.
Vård till gamla? Jo, det är viktigt, men inte lika viktigt som pengen det kostar.
Vägar, säkra bilar, miljövänliga alternativ? Inte förrän skadorna kostar så mycket att det inte längre bäääär sig – i jämförelse med avgaser, dödsolyckor, sjukhusvård etc kostar.

Det är inte jag som är cynisk, det är Mammon himself.

Charlotte, klok som vanligt, skriver här och här om just detta, hur vi och konsten bara värderas utifrån effekter och särskilt ekonomiska sådana.
Men måste vi då inte hitta andra värden? Vad ska vi använda som vikt?
Jag har svårt att i diskussioner, exempelvis på jobb, formulera just vad som är värdefullt.
Ärligt talat är vi alla så skolade in i ett ekonomistiskt tänkande att det är svårt att låta bli. Tänkte på det idag när jag gick till jobb med Black Sabbath i lurarna och plötsligt kände en oerhörd lycka – eller kanske inte lycka; mer som att jag var väldigt väldigt nöjd – över Ozzys "Oh yeah!" i N.I.B. Och jag tänkte att nog fan kan man sätta en prislapp på detta, rent materiellt... ipod: 2000 spänn, skivan: 150, de bekväma skorna 1000 spänn, jag vet inte vad man ska säga vad den jämna trottoaren kostar, men visst har den också en prislapp, säg en tia för just den stunden jag gick på den. Samtidigt säger denna summa absolut nada om den känsla jag hade. Och det är väl där problemet finns. Om det bara finns en värdemätare och den inte kan mäta allt måste vi väl hitta en annan.

Visst kan man dra till med just lycka, kärlek, kanske religion... (inte jag) och en massa annat immateriellt, och jag ska inte ge bort för mycket med tanke på Fråga nr 2 men visst måste det finnas andra vikter än guld att lägga i våra vågskålar.
Frågan är bara vad när allt mäts i en enhet.

Medan jag funderar på detta landar med en duns magasinet "spara" från Swedbank. Efter att ha bläddrat en stund (förbi Katerina Janosch "Jag är trött på att spara", "Så blir du rik") kommer jag till ett fasansfullt uppslag med en ganska hemsk bild på fem rätt fula barn i en bil under rubriken "Här sitter 5 miljoner".
Då ger jag nästan upp.

För den här gången. (Jag vet, jag skulle inte gnälla, men va fan)

Fråga nr 2

Okej, så var det äntligen dags för fråga numero två.

Geld, flis, lovor… den som har det kan få vad hon vill ha – dock inte nödvändigtvis vad hon behöver. Har hon det inte vänder sig världen från henne. Företeelsen är nästefter kärlek den mest omsjungna. Älskad... hatad... men kanske inte så nödvändig som man kan förledas att tro.
Den mesta olyckan i världen kan relateras till företeelsen i frågan, och det finns många teorier om hur man kan använda den på olika sätt. Vissa får pris – andra ris.

a. Räkna upp 8 st bra sånger om detta ämne.

b. Våga nu utsätta dig för ris och beskriv för oss hur ett samhälle helt utan denna företeelse skulle kunna se ut och vad vi alla skulle vinna på detta.

Skicka dina svar till slutprovet@gmail.com. Du kan som sagt antingen skicka efter hand eller vänta tills hela provet är publicerat och skicka alla svaren då.

Inte mer gnäll nu

Gnäll, gnäll, gnäll... mina två förra inlägg var ju bara det. Inte alls vad jag hade tänkt när jag startade det här vad det än kan bli. Så det slutar jag med nu.

Jag hade i sann American Psycho-anda tänkt skriva små betraktelser över artister som betyder mycket för mig, men nöjer mig med att uppmana alla att lyssna mycket mer på Jonathan Richman än vad ni säkerligen gör. Hans snuviga stämma kanske kan göra allt bättre.

Snart är den här månaden slut, då kommer fråga nr 2. Den blir både lätt och svår.

Vem tjänar på antiknarket?

Så var det dags igen… lobbygänget på Föräldraföreningen mot Narkotika larmar och gör sig till igen. Den här gången fylls spalterna om kokain hittat i drogtestade 12-åringars urin. Slutsats? Vi måste testa fler och yngre barn… Jovisst! Anki Johansson som är rådgivare på fmn i Malmö säger ibland annat Metro att ”Vi måste sluta tro på att integritet är det viktigaste som finns.”
Hallå?!
Blir man inte mer än lite rädd?

Jag tror många av dem som jobbar med fmn och liknande organisationer är alldeles underbara människor som ofta gör ett sanslöst bra jobb för att hjälpa unga som ramlat fel i livet.
Men så fort de ska uttala sig om och försöka analysera frågor som är lite större än de själva hamnar de så fel så fel. Sans och vett och blick för de egna frågornas större sammanhang kastas helt överbord. Och dessa säkerligen fina människor blir plötsligt inte så goda längre. det blir alldeles för mycket ändamålen helgar medlen och en människosyn ingen bör vara stolt över lyser igenom och förmörkar allt det bra de säkerligen gör och vill göra. Så hamnar vi i tester & tvång.

Samma sak med det mesta, egentligen:
Skadegörelse? – kameror & murar.
Klotter? – vakter och våld.
Ungdomsrån? – sätt upp kameror över hela stan.
Stenkastning mot bussar? – dra in linjerna.
Bråk i skolan? – flytta de jävlarna.

Kan vi verkligen låta all världens Jan Björklundar på detta sätt sätta tonen för hur vi vill att våra ungdomar ska ha det och hur de ska bli? Orkar vi inte göra det svårare för oss?
Kan det inte vara så att knarket inte är det egentliga problemet, att skadegörelsen inte är det egentliga problemet, att klottret inte är det egentliga problemet (om det nu alls är ett problem), att bråkiga skolor inte är det egentliga problemet?
Någon som sa fritidsgårdar? Möjlighet för unga att få jobb? Gettoisering av storstäderna?
Trodde inte det.

Så sitter alla i varsin liten möteslokal och skickar ut sina larmrapporter – vanligtvis i samband med att det är dags att söka bidrag – och skrämmer upp varandra med 12-åriga kokainister och andra monstrositeter som bara kan avhjälpas och kväsas med våld & tvång.

Jag erinrar mig den där underbara Hassanbusringningen där Kristian Luuk ringer upp just Föräldraföreningen mot narkotika och presenterar sig som representant från Föräldraföreningen för narkotika och vill berättar att de vill ha en sansad debatt. ”Nä då tror jag du kan glömma oss.”

Så kan det vara. Men måste det vara det?

Musik eller arkeologi?

Jag var på konsert i går, John Cale på Kulturbolaget i Malmö... och det var ju en bra konsert. Han spelade Heartbreak Hotel, Pablo Picasso, Big White Cloud, Walking the Dog... Gamla farbrorn är fortfarande intressant, lyckas exempelvis dekonstruera sin egen dekonstruktion av sagda Heartbreak Hotel så den åter blir något nytt.
Och det är det jag stod och tänkte på, att jag blev lite förvånad över att få höra något nytt.
För så är det väl; den här typen av konserter med så kallade legender, vare sig det är John Cale, Chuck Berry eller vem som helst genast blir lätt problematiskt. För å ena sidan stod John Cale på KB:s scen för att han var med och startade Velvet Underground, har gjort en massa skivor på 70-talet som fått en massa människor att lyssna på rockmusik på nya sätt (jag minns fortfarande när jag hörde Guts första gången, en sån uppenbarelse det var)... inte först och främst för att hans senaste platta "Black Acetate" är så himla bra (för det är den inte precis). Detta är ju ur vår, publikens synvinkel.
Jag kan ju mycket väl tänka mig att detta inte är John Cales synvinkel.

Det var inte precis någon festlig röjig partypublik på plats.
Nä jag vet, det är väl inget man väntar sig, men lite besviken blir man när de 150 i publiken (verkligen ingen stor publik en lördagkväll med en legend på scen, men biljetten var knappast gratis – 300 spänn mitt i månaden) mestadels består av farbröder med skinnväst eller svart kavaj, typ de där männen som står och bläddrar med svettiga handflator bland vinylerna på skivmässor. Visst fanns det andra som var där, jag såg en ganska gravid flickvän till en lite yngre skivmässeman, några tjejer som såg ut att kunna spela rollen som Valerie Solana i en gymnasieuppsättning av "I shot Andy Warhol"... men mestadels män. Män, män, män. Jag själv naturligtvis inte oräknad – men jag hade ju varken skinnväst eller svart kavaj över svart t-shirt med rockmotiv; jag bar min röda skjorta, min vita slips med vita dödskallar, grå väst till grå kavaj (om någon skulle undra).
Kanske är det just publiken och inte så mycket John Cale som skapar känslan av arkeologi. Jag vet ju inte vad folk förväntade sig av kvällen, jag vet nog inte ens vad jag själv förväntade mig... hörde en del prata efteråt och de jag smyglyssnade på var oerhört nöjda. Men jag vet inte riktigt vad de var nöjda med. Själv tror jag att jag gillade just blandningen av nytt och gammalt, det unga bandet som drev på riktigt bra. Men jag skulle knappast kalla det för en fantastisk konsertupplevelse. Artiga applåder och ingen dansade, alla bara stod och gungade på hälarna, liksom. Lite museiförelsäning, typ.
Ett exempel: Direkt efter sista extranumret lunkade ett gäng av dessa män fram och frågade råddarna om de inte kunde få de låtlistor som var fasttejpade i golvet, vilket de naturligtvis fick... jag vet inte om jag vill veta vad de gör med dessa papper. Sätter de in dem i pärmar? Ramar de in dem? Vad har de dem till? Har de dåligt minne? Måste man minnas vad John Cale spelade som femte låt på Kulturbolaget den 17 februari 2007?
Jag vill inte på något sätt förringa deras upplevelse av konserten som sådan, och om den upplevelsen förhöjs av att de har låtlistan i en pärm med bokstaven C (eller kanske V, kanske får Lou Reed & John Cale dela pärm) och kan ta fram den och få svart på vitt när man över en mörk öl diskuterar med likasinnade vilket som faktiskt var det andra extranumret, so be it.
Samtidigt är det väl knappast därför – för att en massa arkivarier ska kunna systematisera det de gör – som människor spelar musik. Jag vet inte hur många gånger jag har läst orden "rocken var död, det var bara en massa gitarrsolon och trumsolon och skit. Avståndet mellan artist och publik var avgrundslikt. Vi gick tillbaka till Iggy & Velvet för att hitta det riktiga i rocken" i samband med förklaringar till varför punken startades. Själva konsertupplevelsen som sådan hyllades.
2007 håller samma artister som hyllades för att de stod för det sanna och rätta i rockenrollen på att putsas till döds med mjuka penslar och allt de gör arkiveras i pärmar av svettiga farbrorhänder. Kan det vara så nyttigt?

Men konserten var bra. Skitbra.

Fråga nr 1

Okej.
Så var det dags för första frägan. Jag tycker vi kan gå ut lite löst med en liten kombo av det som i sanning präglar vår västerländska världsbild: gammaltestamentlig historia och amerikansk sitcom:

Den här frågan är i flera delar och man måste naturligtvis svara på alla för att ha någon chans. Som ni kan se handlar det både om ren kunskap och om att kunna sätta samman och analysera denna fakta på ett adekvat sätt. En liten fingervisning om hur Slutprovet är funtat, helt enkelt.
Alltså:

Fråga nr 1.
a. Vad heter den första kvinnan som blev utkastad ur paradiset?
b. I två amerikanska tv-serier förekommer samma kvinna med just detta namn. Vilka?
c. Resonera kring varför producenterna för tv-serierna har låtit henne heta just så.

Skicka dina svar till slutprovet@gmail.com. Du kan som sagt antingen skicka efter hand eller vänta tills hela provet är publicerat och skicka alla svaren då.

Regler

Jag glömde ju... Ett prov behöver sin formalia. Ni måste ha regler att följa. Och jag behöver regler att upprätthålla.
Tyvärr kan jag bara komma på en enda. Men den är jätteviktig.
Nämligen denna:
Naturligtvis får ni inte använda uppslagsböcker för att hitta svaren på frågorna. Ingen NE, ingen Encyclopaedia Britannica, ingen Wikipedia. Till och med Google är förbjudet. Det är fusk och fusk är fel. Kan ni inte så kan ni inte. Och då betyder det... ja, det vet ni själva.
Hur denna regel efterlevs kommer jag naturligtvis inte att kunna kontrollera, vilket såklart grämer mig mer än lite. Det blir upp till er och era små samveten att veta att ni inte tagit reda på dessa svar på något otillbörligt sätt.
I gengäld lovar jag högt och edligt att alla frågor i slutprovet bygger på kunskap rakt ur min egen hjärna. Jag har alltså inte tagit fram underlag, fakta eller några andra beståndsdelar till frågorna på något annat sätt än det att jag satt mig ner (vid enstaka tillfällen kan jag ha legat en stund också) och funderat och sedan ur dessa funderingar formulerat frågorna.

Det är väl inga problem. Eller?

Någon har undrat om det inte är dags att börja publicera frågorna snart. Till er säger jag: tålamod, barn. Tålamod är en del av vår mänsklighet, och har slutprovet fått vänta så här många år på att få springa fram kan det kanske vänta någon dag eller vecka till. Kort sagt. Jag tror jag vill suga på karamellen en stund innan jag spottar ut den till allmänt beskådande.
Allt för att det ska bli så rätt, riktigt och sant som det är möjligt.

Det började med en grogg...

Som alla bra idéer startade även den här med sprit. Det var en natt för sex eller sju år sedan efter en kväll med öl och sprit och vänner på möllan i Malmö. Så hamnade vi till slut som man alltför ofta gör på intergrill med en flottig kebab i handen, och eftersom omdöme och sprit knappast är de bästa av vänner kläckte jag ur mig något som dessa vänner med berusade huggormars snabba om än lite sluddrande tungor började håna mig för. Det händer också alltför ofta. De menar inget illa. Jag förlåter dem.
Bakgrunden till mitt uttalande var att min då åttaårige son hade fått en lapp hem från sin fröken om att de skulle ha en dags hälsosamt vinteridrottande och på lappen hade denna välutbildade kvinna med ett stort ansvar för framtidens medborgares bildning skrivit ordet ”skriskor”. Just det. Stavat precis så. Klart man blir förbannad.
Problemet med att jag klagade på detta just där och just då och just inför dessa vänner var att flera av dem var och är lärare. Och det vet man ju, kårandan bland dem är ju värre än bland poliser. De här lärarna var ju dessutom inte helt nyktra. Så de blev ganska provocerade och jag blev provocerad av att de blev provocerade och tyckte att om man inte kan stava kan man inte jobba som lärare. Ett högst sant och i diskussionen relevant uttalande tyckte jag, men hånet fortsatte. Stygga varelser de där.
Alldeles ensam i denna diskussion var jag. Inget stöd fick jag. Och där satt jag med kebabens blandade sås rinnande längs fingrarna och fann mig plötsligt kräva att man testade lärares språkkunskaper. Även detta blev jag hånad för, och vännerna undrade med ironins bittra droppar drypande från mungiporna om det inte fanns andra yrkesgrupper som det skulle ställa samma eller liknande krav på.
Det är klart att det finns.
Varför ska man hägna in detta till vissa yrkesgrupper? Är det inte så att det helt enkelt finns viss kunskap du måste ha för att ärligt och rakryggat kunna kalla dig människa?
Vännerna svarade naturligtvis att de inte tyckte detta och även om de skulle gå med på att det var på det sättet, undrade de vem det var som skulle bestämma vad som skulle vetas och vem skulle bedöma denna kunskap. Eftersom jag är den jag är och jag var så full som jag var den kvällen ställde jag utan tvekan upp.
Det var där och så det föddes.
Slutprovet.
Det ultimata testet du ska göra och klara för att kunna kalla dig människa.
Klarar du det är du okej.
Klarar du det inte är du slut som artist.

Hånet har naturligtvis inte slutat, och diskussionerna om slutprovet har med jämna mellanrum dykt upp i samband med att jag och dessa vänner intagit sprit. De senaste åren har hånet och frågorna mest handlat om när detta prov egentligen skulle dyka upp i sinnevärlden. Och jag håller med. Det har tagit alltför lång tid. Men väntan är slut. Här är det.

Under det år vi har framför oss kommer det på denna blogg publiceras 13 frågor med högst varierande ämnesval. Vissa kommer att vara raka kunskapsfrågor, andra av mera diskuterande natur. Vissa med bara en fråga, andra uppbrutna i a, b, c och ibland kanske till och med d-frågor. Gemensamt för alla är att det verkligen finns ett rätt svar, ett ordagrant rätt svar. Så om du har modet att sätta själva ditt människovärde på spel – gör slutprovet. Svaren skickas till slutprovet@gmail.com. Antingen kan du svara på frågorna vartefter de kommer eller kan du vänta tills alla 13 är publicerade och svara då. Jag lovar – alla som skickar in svar kommer också att få ett omdöme. I sinom tid.

PS. Naturligtvis kommer jag även att då och då tycka till och vädra mina åsikter om allehanda ting. Slutprovet är ju trots allt bara en del av mitt liv. Förlora fokus på provet kommer jag dock inte att göra.